FN beslut om Israel´s illegala bosättningar

FN beslut om Israel´s illegala bosättningar

israeljordanoccupation
Två hörnstenar i den pågående Israel-Palestina konflikten fördöms tydligt i FN´s resolution 2334 (2016):

“the construction and expansion of settlements,transfer of Israeli settlers, confiscation of land, demolition of homes and displacement of Palestinian civilians, in violation of international humanitarian law and relevant resolutions”
“all acts of [Muslim & Jewish] violence against civilians, including acts of terror, as well as all acts of provocation, incitement and destruction”.

Israels regeringar har sedan 1967 (Kfar Etzion – första bosättning) i strid med internationell lag byggt bosättningar på den av Jordanien tidigare ockuperade (1948-1967) Västbanken och östra Jerusalem. Idag uppgår den israeliska befolkningen i dessa områden till ungefär 800.000, jämfört med ungefär 3.000.000 palestinier. Israels regeringar har sedan 1983 i ökad omfattning svarat med intensifierad byggnation av bosättningar som svar på palestinsk terror.
Vad är då bakgrund till bosättnings-euforin och våldsspiralen?

Både israeler och palestinier låter sig styras av religiösa dekret. Judar och muslimer är oförmögna att bryta band med kanoniserade religiösa dekret. Troende judar är hjärntvättade med att Gud gav Samarien och Judéen (Västbanken) till Israel´s folk. Troende muslimer är hjärntvättade med att tillintegöra staten Israel (trots att Koranen uttryckligen värnar om Israel 17:104).

Det sekulära demokratiska Israel, traditionstyngt och i händerna på judisk-ortodoxa troende, står mot teokratiskt styrda muslimer, vars ledare uppmanar till blodsutgjutelse i Allahs namn (Mahmoud Abbas 2016-09-16).

Yahweh mot Allah! Märkligt och rentav absurt då judendom (Yahweh) är moderreligion till Islam (Allah).

I denna kontext av religiöst käbbel och vansinnesdåd försöker västvärldens demokratier och humanistiskt fostrade människor skapa rättvisa. Det började med FNs delningsbeslut av det brittiska mandatet Palestina från 1947 som till vissa delar följde Israels bibliska gränser, men föreslog också ett palestinskt land för muslimska och kristna araber sida vid sida med Israel.

Israel accepterade delningen vilket däremot arabländerna och den palestinska befolkningen inte gjorde. Omedelbart efter FN:s omröstning den 29 november 1947 inleddes angreppen mot judiska samhällen, städer och byar.
70 år senare är positionerna om möjligt än mer cementerade och polariseringen mellan de två semitiska broderfolken närmast total. Allt detta sker mot bakgrund av en uppdiktad omnipotent härskare som ingen människa varken sett eller hört. Om sekulära humanistiska idéer fått råda hade konflikten för länge sedan varit löst, om den ens uppkommit.
Västliga demokratier borde skaffa sig djupgående kunskap om de olika prästerskapens begrepps- och idévärld och konfrontera judiska och muslimska prästerskapen med humanismens universella idéer. Med så polariserade åsikter och på ömse sidor önskan om att förgöra varandra, står hoppet annars till att försöka neutralisera ultraortodoxa, fundamentalister och islamisters inflytande. Detta kan enbart ske genom att ansvarsfulla ledare på båda sidor ignorerar religiösa inhumana dekret och låter humanismens värdegrunder slå rot och frodas bland systerfolken.

Oavsett hur Väst agerar är det till slut upp till israeler och palestinier att nå uppgörelse, som garanterar de två staternas suveränitet och säkerhet.