Barbariets koder

Barbariets koder

Då våldet från barbariets epi-center i Syrien och Irak sprider sig över världen och skördar ofantliga mängder offer och enormt lidande, vittnar det om att barbariet inte är knutit till vare sig landsgränser eller befolkningar. Vad är då den gemensamma nämnaren för de senaste fruktansvärda terroristattackerna i Nice och Orlando?

I Nice mördade en person med rötterna i Tunisien 84 personer under självständighetsfirandet 14 juli. I Orlando mördade en person med rötterna i Afganistan 49 människor 12 juni. Båda byggde sin identitet på starkt kulturellt arv och identifiering med muslimsk extremism. Båda massakerna är eko av gångna tiders stam- och klantänkande, och kampen mellan konstituerad islam och icke-muslimer. Först genom att belysa dessa koder kan sambandet mellan Daesh (IS), islamism och jihadism och mördarnas barbari förstås.

Redan för 100 år sedan skrev David Fromkin i sin bok A Peace to End All Peace, att det tog 14 århundraden för Europa att nå stabilitet efter Romarrikets fall och varnade för att det post-Ottomanska riket inte skulle kunna byggas på en dag. Totalt okänsliga för lokala förhållanden och etniska gruppers lokalisering, godkände en egensinnig engelsk regering och en frånvarande fransk regering det så kallade Sykes-Picot avtalet från 1916, då Mellanöstern delades upp i engelska respektive franska intresseområden. Inget av nuvarande Mellanösterns länder hade ännu skapats. Dåtidens demografiska statistik visade istället på hur uråldrig stam- och klantillhörighet dragit gränser mellan befolkningsgrupper. Illustrationen intill är en deskriptiv karta över faktiska sociala, kulturella och etniska förhållanden under början av 1900-talet. Insprängt finns även det moderna Israel´s gränser och Sykes-Picot uppdelning. Det är rimligt antaga att om uppdelningen skett enligt etniska “gränser” skulle konflikthärdarna i Mellanöstern kraftigt ha kunnat reducerats.

Sykes-Picot karta

Sociala, kulturella och etniska förhållanden i Mellanöstern under början av 1900-talet

 

Till skillnad från staters organisation, som är centraliserad och med politisk hierarki, bygger den arabiska stamkonstitutionen på regional organisation och decentraliserad själv-hjälp. Den nomadiserade familjestrukturen baserades på många barn och boskap. Många barn innebar att mer arbete kunde utföras, vilket möjliggjorde mer boskap som kunde födas upp vilket gav högre välstånd och lokalt inflytande. Förhållande mellan familjer baserades på ett mönster av ömsesidigt erkännande av den fysiska styrkans maktkonstitution. Stora familjer med många stridande män erövrade närliggande familjers boskap och domäner. Klaner formades, som resulterade i allt större stammar, som i sin tur konfronterade andra stammar. Regionalt styrda enklaver under åldermän upprätthöll sinsemellan maktbalans men enades om de utsattes för hot från andra regioner. Strukturen kan möjligen visualiseras med hjälp av den ryska dockan “Babushka”. Självständiga mindre enheter bildade en större enhet, som ingick i en ännu större enhet o.s.v.

Denna struktur utnyttjade Muhammed då han lyckades ena de många stammarna i en gemensam front genom introduktion av idéen om muslimer mot alla andra. Konceptet blev med Muhammeds introduktion av en högre makts krav på underkastelse (Islam betyder underkastelse) ett fenomenalt framgångsrecept. Attacker mot otrogna blev religiöst sanktionerade och dessutom ett krav. Muhammed introducerade också konceptet av strid mellan “dar al-Islam”, islams land med fred och “dar al-harb”, de otrognas land med konflikt. Lägg därtill ett krigstrött Europa med Bysantinska riket i upplösning efter den fruktansvärda pestepidemien Justinian som utbröt år 541 i Konstantinopel. Den ledde till att omkring 30–50 miljoner människor dog, vilket radikalt decimerade de arméer som skulle möta de muslimska invasionsstyrkor som till största del klarat sig undan böldpesten genom isolering.

Innebörden av jihad började spridas och blev i islams tidiga teologiska debatt liktydigt med heligt krig mot alla otrogna. Byzantinska riket föll, följt av det persiska riket och under 500 år stred muslimer mot det väldiga Indien, som enligt den belgiske orientalisten och indologen Koenraad Elst innebar att närmare 80 miljoner hinduer mördades.

Dr Abd Al-Hamid Al-Ansari

Dr Abd Al-Hamid Al-Ansari

Utifrån detta perspektiv är det möjligt att bättre förstå bakgrunden till Daesh och enskilda muslimers fruktansvärda barbari. Men enligt professorn i islamsk lag vid Qatars Universitet, Abd Al-Hamid Al-Ansari, lever de i det förgångna “Det finns en miljard muslimer i världen och 50 muslimska stater som ska se till medborgarnas säkerhet. Så fungerar det i den sekulära västvärlden. Inte frodas det terrorism där. Terrorism börjar med att så hat… Då det hävdas att den andre inte har rätt att leva, att den andre är otrogen, att den andre är en fiende som vill attackera, att den andre är sekulär, vill förändra vår identitet, vill invadera vår värld och få våra kvinnor att leva västerländskt och lägger snaror för islam.” (Rotana TV 2016-06-03).

Al-Ansari fortsätter “Det sekulära västerlandet förstår inte att det kan finnas religiösa och spirituella orsaker till att människor blir självmordsbombare. De tror felaktigt att det beror på ekonomiska orsaker… I själva verket är det en ideologisk mix som planterats och tar över själen… De [extremisterna] framställer alltid oss som måltavlor, som om det finns fiender alltid beredda att anfalla oss. Denna retorik om att nationen ständigt är under attack föder hat. På detta sätt planteras hat i det lilla barnets själ, vilket leder till extremism. Vi måste släppa vår kulturella förnekelse … och inse att vi inte förstått hur vi ska uppfostra och utbilda våra barn. Vi måste eliminera från våra läroplaner, moskéer och media hat, extremism och benämningen otrogen (takfir) och bli som andra länder. Varför är de så duktiga och varför är det våra barn som hänger sig åt förstörelse istället för skapande?”, frågar Al-Ansari.

Richard Conricus

Utdrag ur min kommande bok om religioners förtryckarregimer som historiskt och i nutid våldför sig på människans evolutionära arv.

Människan är den sanna girigheten

Människan är den sanna girigheten

Lena AnderssonLena Andersson har i DN debatt blåst till strid mot skattesystemet som hon jämför med envåldshärskarens diktaturfasoner “medborgarna arbetar egentligen för staten, så som de en gång arbetade för kungar och furstar” och att skatteverket “nitiskt samlar medel så att någon annan alltid kan betala” (DN 2016-04-15). Efter viss uppståndelse kring vad hon egentligen menar spårade hon vidare i DN två veckor senare med att fördöma demokratin som “blott en variant av det gamla kungaväldet”. Hon förfasar sig över demokratins (potentiella) majoritetsbeslut som hon jämställer med den absoluta maktens “despoti vem som än utövar den”.

Anderssons tankegångar om skatt och demokrati är intressanta men är ofullständiga då argumenteringen saknar det sekulära samhällets främsta signum – humanism – och människosläktets unika överlevnadskoncept – solidaritet.

I dagens individcentrerade moduluppbyggda tillvaro saknas dessa egenskaper i debatten kring vårt samhälle och dess utvecklingspotential. Girighet tillåts istället regera på bekostnad av humanistiska demokratiska värdegrunder och ideal som påstås vara för dyra för samhället.

Här anser jag att människan intet lärt utan när helst möjlighet ges, travar vidare i uråldriga despotiska spår. Humanism och solidaritet är de första laster att lämpas överbord då välfärdsskutan fått upp fart och makthavare med egensinnig förträfflighet tror sig kunna nå målet om ökad rikedom och fortsatt välmåga. Men ack vad fel. Redan den sumeriske kungen Urukagina insåg detta i världens första lagtext från 2300 f.kr., där han värnar de utsatta från maktens förtryck “Urukagina slöt ett fördrag med guden Ningursu att en mäktig man aldrig ska begå orätt mot en föräldralös eller änka” (Conricus 2015:41) och “genomförde reformer mot maktmissbruk och överförde stadsstaternas landägor under gudarnas överhöghet” (ibid 181)

Samhällsproblemen är alltså de samma över årtusendena och det är först genom att identifiera problemet med människans konstitution och försöka åtgärda det, som Homo sapiens trots allt har en framtid. Sapienserna har vandrat på jorden i ungefär 200.000 år och behöver inte förpassas till en kort passus i universums 14.3 miljarder år historia om vi värnar vår egen och andras art, istället för att sko oss på andras bekostnad.

Men, vi gör det inte om vi lägger all makt i en skål. Urukagina trodde sig ha funnit ett bra recept genom att lägga makten i gudars knän, men eftersom gud(ar) är av människan skapad förklaringsmodell över livets mysterium innebar det i realiteten bara att makten försköts.

Istället bör vi lära av Homo sapiens evolutionära historia. Den vise människan (så myntad av vår egen Linné) har överlevt alla andra hominider och farliga bestar genom att verka tillsammans. Bland de svagaste av alla primater överlevde just vi tack vare vår altruistiska begåvning, nyfikenhet och dyrkan av sambandet mellan vår existens och naturen. Det hela tog slut då människan blev bofast och började samla på sig mer än vad som behövdes för livets uppehälle. Begäret efter mer skapade maktkonstellationer och i röran av maktfullkomliga världsliga representanter för gudavärlden föddes idéen om att det bara finns en sanning. Monoteismen föddes. Ett framgångsrecept som lagt hela världen i makthungriga despoters knän, då de insåg konceptets förträfflighet och med retorisk begåvning kunde vilseleda massorna med uttryck som “I Guds namn” och “Med Guds vilja”.

Konceptet gäller fortfarande i stora delar av världen, även om det bland en majoritet av sekulariserade svenskar framställs som obegripligt. Hos oss är konceptet istället omstöpt i auktoritetstro på det folkvalda styret. En förträfflig utveckling om det inte vore för den totala ansvarsfrihet från medborgerlig kritik som riksdagen tillät riksdagsmän genom 1 januari 1976 avskaffande av Ämbetsmannaansvaret. Det är idag i princip omöjligt för medborgare att anklaga ämbetsmän för maktmissbruk. Enbart de som redan befinner sig i maktens korridorer har den rätten, vilket lämnar mycket över för politiska hänsynstagande, korruption och nepotism.

Idéerna om skatt för allas bästa och demokrati som samhällssystem är inga dåliga koncept men de kräver beslutsfattares fulla ansvarstagande och samhällsansvar av alla medborgare. Om Sveriges halvsekellånga välfärdsperiod ska kunna fortsätta utvecklas, måste makthavare lägga om kurs, ändra fördelningen av Sveriges rikedomar och motverka elitens makthunger och begärsiver. Primärvårdens väntetider är oacceptabla. Andelen fattigpensionärer kommer med nuvarande pensionssystem att öka dramatiskt. Bostadsbyggandet är överreglerat. Arbetsmarknadslagarna måste revideras så att ungdomar inte går ut i arbetslöshet. Nolltolerans av sexuella övergrepp, våldtäkter och religiös fanatism. Ingjuta hos medborgare att vi solidariskt bygger Sverige med humanistiska ideal om allas lika värde, respekt för varje individ och värnande vår miljö.

I det samhället är ingen ensam.

The battle for Islam

By Salman Shaheen from The World Weekly 22 January 2015 – last edited 2016-02-09

The battle for Islam

Wahhabi oil money has spread extremism globally and sparked a battle for the soul of Islam

The atrocities committed by Islamic State as it spreads its tendrils across the world underscore a wider conflict taking place between liberal democracies and those drawn to revolutionary Islamism – often angry and disenfranchised people railing against the predominant ideological system who have found recourse in the new way of life offered by their particular reading of scripture as the angry and the disenfranchised might once turned to socialism or nationalism. But what so violently battered down the doors of the public consciousness on September 11, 2001 and returned with renewed vigour with the rise of Islamic State is not simply a battle between jihadis and the West, but a battle for the heart and soul of Islam itself between those who see it as a religion of peace and tolerance and that minority who want to drag it back to a wholly darker age.
The battle for Islam’s soul dates back to the middle of the 18th Century and the unforgiving Najd desert when an exiled man came upon the sanctuary of an oasis. What he did there would change the world forever.
The man was radical preacher Muhammad ibn Abd-al-Wahhab who, in 1744, formed an alliance with the leader of a small clan presiding over the tiny oasis town of Dariyah, Muhammad ibn Saud.
Abd-al-Wahhab saw it as his mission to ‘purify’ Islam, purging it of influences and practices it had acquired throughout the ages and bringing it back to what he saw as the principles of the Salaf, or pious ancestors – those who knew the Prophet Muhammad and the two generations succeeding them. Any act of worship involving anything other than Allah, even those focussed on the Prophet Muhammad, were considered shirk – the sin of idolatry or polytheism. People who practiced such customs, alongside Shiites and Sufis, were not considered true Muslims. They were given a choice: convert or die.
The Najd desert, where Wahhabism was born.. Baptiste Marcel
In return for his protection, Abd-al-Wahhab offered ibn Saud glory and power. He would be true to his word. The Wahhabi fanatics came pouring out of Dariyah and across the Hijaz, scaling the walls of Karbala to massacre thousands of Shiites and destroy the tombs of Ali, Husayn and the Imams, butchering the men and enslaving the women of Taif, and conquering Islam’s holiest cities, Mecca and Medina.
“Once established in the holy cities, they set about destroying the tombs of the Prophet and his Companions, including those pilgrimage sites that marked the birthplace of Muhammad and his family,” writes Reza Aslan in his book ‘No God But God: The Origins, Evolution, and Future of Islam’. “They sacked the treasury of the Prophet’s Mosque in Medina and set fire to every book they could find, save the Quran. They banned music and flowers from the sacred cities and outlawed the smoking of tobacco and the drinking of coffee. Under penalty of death, they forced the men to grow beards and the women to be veiled and secluded.”
The Wahhabis’ successes and excesses eventually drew the attention of the Ottoman powers and the first Saudi state was crushed in 1818. Cast back into the Nadj, there they lay dormant for almost a century.
Wahhabism may have remained just another one of history’s failed fanatical ideologies were it not for the outbreak of World War I and an alliance between Ibn Saud’s heir, Abd-al-Aziz, and the British which helped bring down the Ottoman Empire. With the arms and money of their superpower ally, this new generation of Wahhabis went on to reconquer Mecca and Medina and thus the Kingdom of Saudi Arabia was born.
Even then, the extremist, ultraconservative form of Islam followed by Abd-al-Wahhab’s descendants may have remained constrained to the Arabian peninsula were it not for an important discovery beneath its desert sands: oil.
From a remote oasis to the heart of the global economy, the House of Saud had all the glory and power Abd-al-Wahhab first promised it. What’s more, after the 1973 Yom Kippur War and oil embargo in response to US aid to Israel sent oil prices rocketing, it had the abundant wealth to spread its ideology to all corners of the Muslim world and beyond.

How the world was won

Since 1975, Saudi Arabia has spent an annual $2-3 billion on spreading Wahhabism around the world, according to academic Yahya Birt, a figure up to three times higher than the Soviet propaganda budget. A US Senate committee on terrorism heard in 2003 that in the previous 20 years Saudi Arabia had spent $87 billion on promoting Wahhabism worldwide. As of 2007, the money had been used to build more than 1,500 mosques, 210 Islamic Centres and dozens of schools. And whilst using its wealth to bring its version of Islam to the world, Saudi Arabia has also been intent on bringing the world’s Muslims to it: the Islamic University of Medina has more than 5,000 students from 139 countries and the Saudis have reserved 85% of places for foreigners. The effect of this proselytising of Wahhabism has been a dramatic impact on Muslim communities around the world and the beginnings of a conflict over the meaning of Islam itself.
“Prior to 1973, Islam everywhere was dominated by national or local traditions rooted in the piety of the common people,” writes Gilles Kepel in ‘Jihad: The Trail of Political Islam’. “After 1973, the oil-rich Wahhabites found themselves in a different economic position, being able to mount a wide-ranging campaign of proselytising among the Sunnis… The objective was to bring Islam to the forefront of the international scene, to substitute it for the various discredited nationalist movements, and to refine the multitudes of voices within the religion down to the single creed of the masters of Mecca. The Saudis’ zeal now embraced the whole world, extending beyond the traditional frontiers of Islam to the heart of the West, where immigrant Muslim populations were their special target.”

Europe

Europe plays host to a sizeable Muslim population with diverse origins. In 2004, North Africans made up an estimated 10% of the French population, while in Germany, Turks comprise the largest ethnic minority with 3.5 million people of Turkish origin living in the country in 2010. The early generations of Muslims coming to the United Kingdom after World War II, meanwhile, were largely made up of socio-economic migrants from the empire’s former colonies in South Asia and that had a bearing on the relationship between faith and nation people held.
The Saudis control Islam’s holiest sites. Al Jazeera
“My father came to Britain in 1953,” Haras Rafiq, outreach officer at the counter-extremist Quilliam Foundation, tells The World Weekly. “He thought he’d save £100 and then return to Pakistan. In the end he became a millionaire and stayed. He was always Pakistani and Muslim and brought me up to be British and Muslim. The interpretation of Islam brought with this generation was opposite to that of the Wahhabis.”
In the 1980s, Mr. Rafiq says, a different type of Muslim immigrant began to arrive. They were more often asylum seekers from the Middle East, Tunisia and Algeria and they brought with them a political activism that the socio-economic migrants didn’t have.
The new fired-up, politically displaced migrants had a desire to spread Islamist views among the Muslim population and they found willing funding from the Wahhabis of countries such as Saudi Arabia, Kuwait and Qatar to do so. Over time, the Wahhabi appeal was spread to the children and grandchildren of the first generation South Asian immigrants, a politically detached generation of young Muslims who, because they neither grew up in Pakistan nor held the sense of loyalty to the country that took their parents in, have been left in search of their own identity.
“They have no patience with the old tribal rivalries of their parents’ generation,” writes Paul Vallely in the Independent. “They have weak links with the Indian subcontinent. They are unhappy with rural imams imported from Pakistan who do not understand the culture of sex, drugs, rock’n’roll, and politics that surrounds them. And they have been educated in a system that trains them to challenge and to research on their own.”
Funding mosques and faith schools and channelling their vast wealth through a network of charities and organisations such as the Muslim World League, founded in 1962 as a counter-initiative to secular Arab nationalism, the Wahhabis of Saudi Arabia as well as Qatar, Kuwait and the United Arab Emirates have been able to disseminate their Salafi ideology and steadily gain influence. Through these institutions, Mr. Rafiq argues, they taught young Muslims that their parents’ faith was wrong.
NOTE
Salafism refers to the movement within Islam that takes its name from the Salaf, or pious ancestors, whom Abd-al-Wahhab saw as the epitome of Islamic practice. The term Salafism and Wahhabism are often used interchangeably, though Salafis tend to view the term Wahhabi as derogatory.
“They were able to convince Muslims that the actions their parents took were haram [forbidden] – that by wishing their neighbours happy Christmas they were falsely associating with other deities, and this brought their parents into a state of disbelief,” says Mr. Rafiq. “Meanwhile the Saudis were taught to be the guardians of the true faith.”
Not all Salafis accept the Saudis as guardians of the true faith, however. Some, such as radical activist Anjem Choudary, believe that the Saudis long ago lost their way, pointing to the British assistance they received in founding their state.
“There is a misunderstanding about Salafism,” Mr. Choudary tells The World Weekly. “There are many types. The Saudis worship King Abdullah, they are not following the first generation. Those engaging in jihad are far removed from the Saudis who call for them to be arrested.”
Nevertheless, it is doubtful that the ideas taken up by the Salafi jihadis would have been able to spread so rapidly among Muslim populations without the vast oil wealth of the Wahhabi states. Mr. Vallely cites a disputed 2007 report by academic Dr. Denis MacEoin, which claimed to have uncovered extremist literature in a quarter of Britain’s mosques, all published and distributed by agencies linked to the government of Saudi King Abdullah.
“Among the more choice recommendations in leaflets, DVDs and journals were statements that homosexuals should be burnt, stoned or thrown from mountains or tall buildings (and then stoned where they fell just to be on the safe side),” writes Mr. Vallely. “Those who changed their religion or committed adultery should experience a similar fate. Almost half of the literature was written in English, suggesting it is targeted at younger British Muslims who do not speak Arabic or Urdu. The material, which was openly available in many of the mosques, including the East London Mosque in Whitechapel, also encourages British Muslims to segregate themselves from non-Muslims.”
COUNTERPOINT
The report in question faced allegations that some of the receipts claiming to prove the sale of extremist material had been forged, and that some of the literature had come from bookshops apparently unconnected to the mosques named in the report. It also faced a failed attempt by the Board of Trustees of the North London Central Mosque Trust to sue for defamation.
According to Mr. Rafiq, it is easy to telephone one of the charities providing funding to these institutions to say you are setting up a mosque and then “a truck load of hate material would be sent over to you”.
Innes Bowen, author of ‘Medina in Birmingham, Najaf in Brent: Inside British Islam’, said in June last year there are there are 100 Salafi mosques in the UK out of a total of 1,740 mosques, and she believes this number to be growing. That figure would suggest that 6% of all British mosques are run by Salafis. According to a report by muslimsinbritain.org, the figure as of October 2014 was higher at 121 mosques. This report suggests that 7% of all British mosques are Salafi, compared with 24.1% Barelvi, 3.3% other Sufi, 2.9% Maududi-inspired, 3.2% Arabic or African mainstream, 0.5% Ikhwaan, 4.1% Shia, 0.3% modernist, 10.1% non-denominational (prayer rooms), and 1.3% Ahmadi. The report finds that 43.3% of mosques are Deobandi. While Deobandis tends to be described as more tolerant than Salafis, the movement is itself a fundamentalist one with its roots in the Indian subcontinent and many Taliban leaders were influenced by it. Examples of Salafi mosques include the Green Lane Mosque in Birmingham, where Abu Usamah at Thahabi was filmed by ‘Undercover Mosque’ preaching hatred against Christians, Jews and homosexuals. The mosque’s first principle, as stated on its website, is: “To call to the Qur’an and authentic Sunnah as understood by the Pious Predecessors (Salaf), and to return to these two sources in all of our affairs. Any religious affair which has no basis in the Qur’an and authentic Sunnah is not from our religion.”
Wahhabi influence, Mr. Rafiq argues, has been further entrenched through institutions across all walks of life, even including football clubs and gyms, set up in parallel and apart from mainstream society. The result has been a change in elements of Muslim culture in Britain.
“I was born in 1965 and I did not see someone wearing a niqab until I was 18,” says Mr. Rafiq. “It went from Asian fashion to a Salafisation of British Muslims.”
Wahhabism has spread just as rapidly in continental Europe, perhaps even more rapidly on account of the ease of travel and movement of money.
In 2013, Germany banned three Salafi groups, DawaFFM, Islamische Audios, and An-Nussrah for being incompatible, according to authorities, with the country’s democracy. The move followed increasing scrutiny of a Salafi group calling itself The True Religion, handing out free Qurans, which German politicians accused of spreading radicalism in the country.
“[The groups] aim to change our society in an aggressive, belligerent way so that democracy would be replaced by a Salafist system, and the rule of law replaced by shariah law,” Interior Minister Hans-Peter Friedrich said.
Wahhabism is perhaps taking hold even more rapidly in France. According to the French Ministry of the Interior, the number of Salafis in France has risen from several dozen in the 1990s to some 13,000 now. This rise too has been funded through the charities and networks established by oil-rich Middle Eastern states, including money poured into Saudi satellite television channels providing a platform for radical Salafi preachers and donated to allow Arab students to attend religious courses at universities in Mecca, Medina and Riyadh.
“Most of the students at Medina University are foreigners who benefit from generous scholarships handed out by Saudi patrons, as well as free accommodation and plane tickets,” Samir Amghar, author of ‘Contemporary Salafism: Sectarian movements in the West’, says in an interview with France 24. “Once they have graduated, the brightest are hired by the Saudi monarchy, while the rest return to their respective countries to preach Wahhabi Islam.”
France’s treasured principles of secularism in 1905 put an end to all state funding of religious groups and made all religious buildings property of the state, which continues to pay for their upkeep. As Islam is a relatively late arrival to France, mosques do not benefit from state upkeep in the same way as older churches and the ban on state funding for religion has left a gap in the market for Wahhabis to fill. The Lyon Mosque, for example, was funded by Saudi Arabia to the tune of $2.9 million. Three years ago, Qatar announced plans to invest $65 million in French suburbs. It is in these poverty-stricken ghettos that millions of marginalised French Muslims have been consigned in the face of widespread discrimination and it is here that radical Wahhabi ideas of the kind that influenced the Kouchi brothers and Amedy Coulibaly who carried out the January Paris attacks have found fertile soil.
Elsewhere in Europe, Saudi Arabia has been equally profligate in its proselytising. The Cultural Centre in Brussels has received total over $5 million in support, the Islamic Centre in Geneva is given over $5 million annually, and the Islamic Centre in Madrid has had a of $7.1 million in Saudi support. Meanwhile King Fahd (who died in 2005) donated $50 million to cover 70% of the costs of constructing the Islamic Center in Rome, which also receives an annual donation of $1.5 million.

 America

Across the Atlantic, the Wahhabis have also been spreading their influence among the US Muslim population. King Fahd pledged $8 million to build the Masjid Bilal Islamic Centre in Los Angeles, for example. However it is not just in the mosques that radicalism is spreading. The Wahhabis have turned to prisons, with a particular focus on black Americans.
In his 2005 book, ‘The Quartermasters Of Terror: Saudi Arabia and the Global Islamic Jihad’, Mark Silverberg reports how Saudi money is being used to fund a special programme looking to convert African Americans in prison.
“Prison dawa, or the spreading of the faith, has become a priority for the Saudi Arabian government,” writes Mr. Silverberg. “The Islamic Affairs Department of the Saudi Embassy in Washington disseminates hundreds of copies of the Quran each month, as well as religious pamphlets and videos to prison chaplains and Islamic groups who then pass them along to inmates. The Saudi government also pays for prison chaplains, along with many other American Muslims, to travel to Saudi Arabia for worship and study during the hajj (pilgrimage). The trips, courtesy of the Saudi government, typically cost $3,000 a person and last several weeks. Prison authorities believe that these converted inmates could serve as terrorists once they are released, murdering their own countrymen in a kind of “payback” for perceived injustices done to them by white America.”
Prison radicalisation is a problem other Western governments face as well, not least France where 60% of inmates, around 40,000 people, are Muslim. Despite this, there are only 169 Muslim chaplains compared with 655 Christian chaplains and 80% of French Muslim prisoners do not see a chaplain, which could increase their risk of independently falling into the orbit of radicals. Parents talk of their children going into prison as drug dealers and coming out as fundamentalists.
Whilst America, alongside its allies, has fought what its government calls a ‘War on Terror’, invading Afghanistan and Iraq and initiating two conflicts that have lasted longer than the first and second world wars combined, it has done little to combat the spread of the ideology behind the terrorists who struck on its soil on September 11. It is simply too tied itself to Middle Eastern oil.
“Billions of Saudi dollars are flowing through legitimate businesses, charitable front organisations, Islamic Centers, academies, private schools, wealthy Saudi individuals and worldwide criminal activities for the sole purpose of promoting a religious philosophy that is antithetical to democracy, the democratic ideals of freedom, tolerance, religious pluralism and Western civilization as we know it,” writes Mr. Silverberg. “Until the administration confronts this reality in a decisive manner, lasting progress in the war on terrorism is unlikely. Wahhabism, by its very nature and history, represents a nascent fifth column in America.”
Bob Graham, a former senator and co-chairman of the official inquiry into 9/11, has questioned US reliance on Saudi Arabia in the fight against Islamic extremism.
“I believe that the failure to shine a full light on Saudi actions and particularly its involvement in 9/11 has contributed to the Saudi ability to continue to engage in actions that are damaging to the US – and in particular their support for ISIS [Islamic State],” he said in an interview with the Independent.
King Ibn Saud converses with President Franklin D. Roosevelt .

 Asia

Wahhabism has existed in China since the late 19th Century, primarily as a result of Chinese Muslims returning from Hajj. Although it was suppressed under Mao alongside other religions and many of its leaders killed or sent to concentration camps, the reform and opening up from 1978 allowed Salafism to flourish once more with the arrival of Saudi organisations and preachers in China during the 1980s.
Mohammed al-Sudairi, writing in the Diplomat, notes that initially, religious activities were limited to influential groups like the Organisation for Islamic Cooperation, the Muslim World League, and the Islamic Development Bank, and encompassed the construction of various Islamic institutes, the renovation of major mosques, the initiation of a Quranic printing and distribution project that saw more than a million copies distributed across China in 1987 as a “royal gift” from the Saudi King and the provision of training workshops for clerics and scholarships for students. The result of this, as well proselytisation by private Wahhabi organisations and individuals as China opened up further in the 1980s, has been a degree of salafisation of Hui Muslim society, which “subsumes the adoption of presumably Salafi doctrines, prayers rituals, attitudes, and even culturally authentic attire (the Saudi headgear worn in a manner usually associated with the religiously conservative in the Kingdom) and mosque architecture under what can be described as an Arabisation process”.
In poorer, predominantly Muslim, countries such as Pakistan, Bangladesh and Indonesia, Wahhabi money goes even further.
“I was on a delegation to Indonesia where young Muslims were being given flats, money and webcams and asked to put information on the internet,” says Mr. Rafiq. “Salafis were one of the first pioneers of social media.”
A 2008 cable sent by Bryan Hunt, then Principal Officer at the US Consulate in Lahore, to the State Department revealed that “financial support estimated at nearly $100 million annually was making its way to Deobandi and Ahl-i-Hadith (a term often used interchangeably with Wahhabi) clerics in south Punjab from organisations in Saudi Arabia and the United Arab Emirates ostensibly with the direct support of those governments”.
According to reports in Indian newspapers, quoted by Jonathan Manthorpe of the Vancouver Sun, Saudi Arabia has a $35 billion programme to build mosques and religious schools across South Asia, where there are major Muslim communities in India, Pakistan, Bangladesh and Kashmir.
Part of the Islamist appeal in poorer Muslim countries is their provision of services to deprived people who have been failed by their governments. Pakistan is a country that has long relied on civil society institutions for the provision of vital public services and Islamist organisations, such as Jamaat-e-Islami’s affiliate, the Al-Khidmat Foundation, has been able to fill a gap in a country where 44% of people face malnutrition. Al-Khidmat has been involved in disaster relief efforts, including the provision of 10,000 shelters for those affected by the 2005 earthquake. It has also been providing education, orphan sponsorship projects, clean drinking water in remote areas, subsidised vaccination against Hepatitis B, medical aid, Ramadan gifts, Eid packages, ambulance services and blood banks.
A document presented to the EU Parliament revealed in 2013 that Islamist organisations active in India, Pakistan, Bangladesh and Afghanistan such as Jamaat-ud-Dawa and Jaish-e-Mohammad aim to convince families that their poverty has been caused by their deviation from “true Islam” – particularly for following the Sufi creed. To return to the “right path” they had to offer one or two of their sons to the cause of Islam.
“The Jamaat-ud-Dawa, a Salafi Islamist organisation, has been working to establish an influential presence in Punjab, mainly through building madrassas, mosques, as well as hospitals,” Claude Moniquet, CEO of the European Strategic Intelligence and Security Centre and the report’s author writes. “It’s often alleged that the organisation siphons money away from these services to fund the Lashkar-e-Tayyiba, a terrorist group, and its operations… Deobandi and Salafist organisations operate about 700 madrassas in Punjabi villages, catering for around 100 students each. These organisations offer to educate the children of impoverished families, and to guarantee steady employment afterwards – sometimes as clerics, sometimes as jihadists. In the latter case, the organisations allegedly offer $6,500 to the family of a ‘martyred’ son.”
With Wahhabism comes takfir, the practice of one Muslim declaring another an apostate. And such ideas have had deadly consequences for Pakistan, fuelling sectarian violence and attacks on the country’s Shia minority, as well as Ahmadis, Hindus and Christians. The violence has left the Muslim world’s only nuclear power on the brink of becoming a failed state.

Does Salafism lead to violence?

The state-sponsored spread of Salafism was employed at first as a defence mechanism against external and internal threats, particularly the challenge of rising Marxism and Arab nationalism to Saudi Arabia and Shia militants in Kuwait following the Iranian revolution, and the Gulf states used Islamism as an ideological weapon. During the Cold War, the weapons became much more real with Saudi Arabia’s support, alongside the US, of the jihadis fighting the Soviet occupation of Afghanistan. As such, there has long been a violent element connected with Salafism: the September 11 attacks infamously made Salafism synonymous with terrorism in the international mindset. If people in the West had begun to forget in recent years as the media agenda moved on to the financial crisis and the resurgence of Russia, the atrocities of groups such as Islamic State, Boko Haram and al-Shabaab came as a rude awakening.
The majority of Salafis are not terrorists, of course, even if many terrorists are Salafis. Violence is certainly not the inevitable conclusion of Salafi ideas. However Mr. Rafiq believes that Salafi theology spread by Wahhabi funding has created a base from which extremists can recruit.
The problem, particularly, is converts, who often tend to be among the most zealous adherents to any ideology or religion.
“People born into a Salafi household are more resilient,” says Mr. Rafiq. “By the time they reach a certain age, they will either isolate themselves, leave the faith through disillusionment or do both. People who convert lack this resilience, they’re angry and jihad appeals to them.”
Salafism is not simply a religious ideology, however, it is also a political one and grievances against Western foreign policy towards the Muslim world have served as recruiting sergeants for extremists. The generation of young Western-born jihadis going to fight in Syria would have grown up during the wars on Afghanistan and Iraq – as well as the Second Palestinian Intifada – in which hundreds of thousands of Muslim civilians were killed. When these political grievances are combined with an intolerant ideology and the belief (disputed by the vast majority of Muslims) that god rewards attacks on infidels, the seeds of violent extremism can find fertile ground.
“People have gone from all over the world to the Islamic State to stand with their brethren as they did in Kashmir,” says Mr. Choudary. “We haven’t had a caliphate for 90 years. If you live in the West among pubs and gambling and want to experience shariah, then the Islamic State is attractive. The more the US and Britain attack and bomb Muslims, the more Muslims will see there is truth in the Islamic State. Salafism doesn’t necessarily lend itself towards violence. The idea of jihad is much older, among the Deobandi for example. But there is constant reality and changeable reality. Constant reality is the divine text. Changeable reality is the circumstances in which we live. When people occupy our land, we need to liberate it. We can be at peace with people who want to be at peace with us, but if they kill us or rape our women then we must fight them. I live in Britain in security. We don’t target those we live peacefully with. But if I were in Kashmir, then I’d fight.”
Although Salafism may provide recruiting ground for terrorists, it is also non-violent Salafis who often guard against terrorism.
“The first individuals to report violent Salafis to the British police were the non-violent Salafis, who greatly outnumber the extremists, but the police largely ignored them,” writes Mr. Valley. “One conservative Salafi leader went so far in an internet question session to tell Muslims that it was OK for them to work with the intelligence services to uncover violent jihadists. They had a duty to protect Britain, he said, which is a good place to be a Muslim. After 9/11 Salafis in Birmingham subsidised the translation and distribution of a celebrated 1998 fatwa by Ibn Baz, the Saudi Grand Mufti, condemning terrorism, hijacking and suicide bombing.”
If anyone slew an innocent person it would be as if he slew the whole mankind and if anyone saved a life it would be as if he saved the life of the whole mankind.”
The Quran , Chapter 5 Verse 32 
Even the Wahhabi Arab states whose streams of funding fed the ideological pools in which violent extremism was able to breed have now woken up to the monsters they have created.
The House of Saud’s split with the most radical revolutionary Islamist fighters who helped bring it to power dates back to the Kingdom’s foundation. The Ikhwan, as they were called, were angered by Western influence and the closeness of Abd al-Aziz (who was knighted by the Queen) to the British Empire. In 1929, they launched a rebellion and Abd al-Aziz had them massacred. But the revolutionary fire at the heart of Wahhabism could not be so easily extinguished. Indeed, it thrives upon opposition and suppression.
“Saudi Arabia quickly discovered what the rest of the world would soon learn,” writes Dr. Aslan. “Fundamentalism, in all religious traditions, is impervious to suppression. The more one tries to squelch it, the stronger it becomes. Counter it with cruelty, and it gains adherents. Kill its leaders, and they become martyrs. Respond with despotism, and it becomes the sole voice of opposition. Try to control it, and it will turn against you. Try to appease it, and it will take control.”
After Saddam Hussein invaded Kuwait in 1990, the Saudis, fearing they might be next, allowed American and allied forces to deploy troops within their territory. The decision to allow Western troops onto Islam’s holiest soil enraged a small group of Wahhabis – who had previously enjoyed Saudi funding in their successful battle against one superpower – and they turned violently against the House of Saud and their friends in the West. They were called al-Qaeda.
In the Syrian Civil War, an even more terrifying monster than al-Qaeda rose from the fires of conflict in the form of Islamic State. The Saudis and Qataris funded and assisted anti-Assad Islamist rebels, but with Islamic State’s advance, many of these groups were either swept away or saw where the power was and switched sides, bringing Wahhabi state money and guns with them. The Wahhabi countries might never have directly funded Islamic State, but the violent jihadi movement did not form in a vacuum and although it now finds itself in opposition to the kingdoms that have allied with the West, the ideas of its militants are the ideas first preached by Abd-al-Wahhab and spread across the world with the oil wealth of the nation to which he first promised power and glory.
Now it is clear that the Saudis have lost control of the forces they unleashed on the world. Mr. Rafiq says the Saudis and Kuwaitis are no longer funding Islamist groups for fear of what they’ve created, however Qatar (“the biggest problem at the moment”), although it is not funding Islamic State, is still funding some Islamist groups – as well as mosques and faith schools controlled by those groups – as a counter balance. A policy Mr. Rafiq likens to funding the far-right British National Party to stop the more extreme Combat 18.
IS challenges Saudi rulers with its effort to create a state that implements the very principles the kingdom’s Wahhabi rulers claim to embrace. In doing so, it forces Saudi Arabia to walk a tightrope in balancing its policies that severely restrict women’s rights and other human rights, with its fending off of mounting international criticism that it is jihadism’s ideological mother lode.”
James Dorsey , Fair Observer
Saudi Arabia early on warned of the danger of Islamic State, cautioning the West that if the jihadis are ignored, they will soon reach Europe and America and this has proved true. But perhaps the ultimate battle will not be between violent Salafi jihadis and the West. The much greater battle, in which the governments of countries such as Saudi Arabia, Qatar, Kuwait and the United Arab Emirates, are clearly aligned with al-Qaeda and Islamic State, is for the soul of Islam itself.

The battle within Islam

Beyond the battlefield and security measures, Western governments are looking at ways to tackle the spread of extremist ideologies. But it is important to recognise that, for the most part, their primary challenge is not to the West. With the clash of civilisations mentality that has gripped the world since 9/11, it is easy to forget that the larger conflict is one internal to the Muslim world.
“The West is merely a bystander – an unwary yet complicit casualty of a rivalry that is raging in Islam over who will write the next chapter in its story,” writes Dr. Aslan.
Dr. Aslan believes ultraconservative interpretations of Islam – as typified by Islamic State, and also the leaders of countries such as Saudi Arabia, Qatar and Kuwait – are engaged in a struggle with the more liberal, compassionate interpretation of the faith that he advocates. The issues Islam is currently grappling with, he argues, is something all major religions grapple with to some extent and he likens to process to the 16th Century Reformation, which took place at a similar point in Christianity’s evolution.
For Mr. Choudary, on the other end of the spectrum, “liberalism is anathema to Islam and shariah”. But for Dr. Aslan, not only can Islam and the ethical ideals of Muhammad be used to establish a genuinely liberal, pluralist democracy that values human rights in the Middle East, but it must. And this is something that can never be imposed by the West, only nurtured internally, founded on familiar ideologies and in a language that appeals to the indigenous population. What he now sees is the Islamic Reformation.
“Like the reformations of the past, this will be a terrifying event, one that has already begun to engulf the world,” Dr. Aslan writes. “However, out of the ashes of cataclysm, a new chapter in the story of Islam will emerge. And while it remains to be seen who will write that chapter, even now across the Muslim world a new revelation is at hand which, after centuries of sleep, has finally awoken and is slouching toward Medina to be born.”
If Dr. Aslan’s vision is to be realised, then it will require the victory of an interpretation of the faith that embraces diversity, which he sees as having been at the core of Islam from the beginning, over the “imaginary ideal of original purity” promoted by the Wahhabis. There are certainly a great many Muslims who share many of his sentiments and would like to see the opinions of the majority, not a vocal minority, rise to the fore.
“Islam is a religion of peace and anything which runs contrary to peace is un-Islamic,” Adam Walker, a spokesman for the Ahmadiyya Muslim Community, tells The World Weekly. “There are evil people who manipulate the Islamic teachings to perpetrating crimes against humanity and to further their own political agendas. It’s right that such individuals and groups should be exposed by the media, and we are always quick to denounce them. However, there is far too little coverage of the great positive contribution being made to humanity by many Muslims across the world.”
An Islamic Reformation may be made more difficult by the lack of a central faith leader in Islam since the fall of the Ottoman Empire, however. And Dr. Aslan’s ideological opponents control Mecca and Medina and the oil underneath the sands of Islam’s birthplace and both have been used to spread their influence over the religion far and wide. This is something Mr. Rafiq believes will take a generation to fix and he wants to see the Wahhabi states opening up to a free-market of ideas, empowering and permitting through funding the discourse between different forms of Islam, and encouraging Salafi institutions to become non-violent traditionalists. Dr. Aslan, however, is confident that the project of violent cleansing began by Muhammad ibn Abd-al-Wahhab is ultimately doomed.
“It took many years of violence and devastation to cleanse the Hijaz of its “false idols,” writes Dr. Aslan. “It will take many more to cleanse Islam of its new false idols – bigotry and fanaticism – worshipped by those who have replaced Muhammad’s original vision of tolerance and unity with their own ideals of hatred and discord. But the cleansing is inevitable, and the tide of reform cannot be stopped.”
And yet, few things are certain in politics or indeed religion, much as many adherents might profess to the contrary. The damage the Wahhabis have inflicted to the heart of the religion since an exiled man came upon the sanctuary of an oasis in the middle of the 18th Century and the unforgiving Najd desert has already been done, and there will be far more casualties before the battle for the soul of Islam is won.
 
Salman Shaheen

Lösning på Sveriges och Europas flyktingkris och Mellanösternkrisen

Lösning på Sveriges och Europas flyktingkris och Mellanösternkrisen 

refugeesLesbos

GolanHeightsTopo_se

Det finns en elegant lösning på flyktingkrisen (om bara viljan finns)

  • Bygg på det av Israel ockuperade Golanhöjderna ett jättelikt permanent kris- och lärocenter, administrerat av FN, för alla flyktingar från Syrien, Irak och Afganistan.
    • Golanhöjderna är tillräckligt obebott och stort för att kunna härbärgera ett massivt centrum dit miljontals flyktingar från de berörda områdena kan garanteras säkerhet, boende, försörjning och utbildning.
  • Övertyga Israel om att lösningen är till fördel även för Israel, då centret kommer prioritera undervisning i fredlig samexistens och i framtiden utgöra del av Israels gräns mot Syrien.
    • Övertyga Israel om att ställa sin militärmakt till förfogande för att säkra centrets yttre gränser, medan FN-trupp av militär och polis ska ansvara för den inre säkerheten.
  • Även palestinier med flyktingstatus ska kunna använda centrets faciliteter och efter godkänd utbildning i humanistisk demokrati kunna utgöra viktig bas i bildandet av en palestinsk stat sida vid sida med Israel.
  • Låt alla berörda flyktingar i Turkiet, Jordanien och Europa få fri transport till centret. Uppmana kvarvarande inre flyktingar i Syrien att söka sig till centret. Gå därefter in med samlad global militär trupp bestående av bland annat USA, Ryssland och NATO  i Syrien och eliminera IS och andra terrororganisationer, följt av eliminering av dess existenser i Irak.
  • Påbörja återuppbyggnad av Syrien och Irak. Tillsätt provisoriska regeringar i de båda länderna och prioritera personer som utbildats i FNs kris- och lärocenter.
  • Detta förslag kan på ett konstruktivt sätt lösa Europas och Sveriges flyktingkris och neutralisera de odemokratiska krafter som sprider sig i Europa och utgör en överhängande fara för Europas humanistiska demokratier. På sikt finns även inbyggt en potentiell möjlighet att lösa Mellanöstern konflikten.
  • Bakgrund
    Israel är Mellanösterns enda demokrati och kan baserat på sitt humanistiska och demokratiska styrelseskick vara det land att bäst kunna garantera centrets säkerhet och uppnående av målet, att baserat på FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna, skapa insikter hos Mellanösterns brokiga skara av etniska grupper, religioner och teokratier om fördelen med att leva i fredlig samexistens.

    Den vanlige medborgaren i Mellanöstern är utled på att vara verktyg för egensinniga härskare och vill bara kunna leva i fred, frihet och respekt, att kunna försörja sin familj och se till att barnen får bästa möjliga uppväxt, utbildning och förutsättning för att kunna möta samhällets krav.

    ©2016-01-31, Richard Conricus

    Antisemitism – a theory of its cause

    Antisemitism – a theory of its cause

    by Richard Conricus

    The expression antisemitism appeared for the first time in 1882 in Europe. It was probably invented to be used instead of the blatant expression anti-Jewness, which in itself is based on a religious conviction that Jews were wrong and that Christians, and later Muslims – who six hundred years later presented their version of Monotheism –  were right. Anti-Judaism has however a longer history, dating back to pre-Christian Greece and Rome, and was primarily of ethnic nature. Later expressions of racial, political, social and economic antisemitism are well known and I will only briefly deal with this phenomenon.

    During three centuries (300–600 C.E.), a new pattern of institutionalized discrimination against Jews became present: Jews were forbidden to marry Christians (399 C.E.), were prohibited from holding positions in government (439 C.E.) and were prevented from appearing as witnesses against Christians in court (531 C.E.). As Jews were officially being ostracized, certain bizarre fantasies about Jews arose in Northern Europe that foreshadowed the antisemitism of the 20thcentury. It was alleged that Jews had horns and tails and engaged in ritual murder of Christians.

    In 1095, Pope Urban II made a general appeal to the Christians of Europe to take up the cross and sword and liberate the Holy Land from the Muslims, beginning what was to be known as the Crusades. The religious fervor that drove men, and later even children, on the Crusades was to have direct consequences for Jews. The Crusader army, which more closely resembled a mob, swept through Jewish communities, looting, raping and massacring Jews as they went along. Thus the pogrom—the organized massacre of a targeted group of people—was born.

    The continuing expressions of anti-Judaism are well known, and I will instead concentrate on – in my opinion – the fundamental reason for antisemitism, namely the idea of chosenness. This idea emerged very late in the history of mankind, at around 1000 B.C.E., and was written down in its canonized form as late as around 700 B.C.E.

    I would like to state that proclaiming chosenness is in conflict with the human brain’s evolutionary constitution.

    In the emerging civilizations 6000 years ago between Eufrates and Tigris, peaceful nomadism with equality within the group was replaced with martial settled life, which made people behave differently. Man partly inherited morality, weighted lightly among those who achieved better hierarchical positions whether it was due to material wealth, social position or successful war.

    Gone was the hitherto 100.000 years of loosely-knit groups of 20-25 people to a maximum of 200 headed villagers respectully worshiping nature, and with the elaborate and well-functioning law of Jante. The term Jante refers to a mentality that de-emphasizes individual effort and places all emphasis on the collective, while discouraging those who stand out as achievers. In a Jante community people socialized under constant talking, dancing, singing, and devoted only about three hours a day for work. In contrast, the new community turned into a hierarchical management, where the accumulation of wealth became the fashion and inequality between citizens was cemented.

    Thus, successful men became the role model –  we have now entered an era where women were subdued and even demonized. Which did not prevent opposition, even from a local king: King Urukagina in the capital Girshu of the city-state Lagash around 2350 B.C.E. (Mesopotamia in present Iraq) who averred in the world´s oldest reform text that he would protect society´s poor, widows and orphans. He reacted to the power advantage of the strong, and he wanted to create a fairer society that defended the weaker citizens.

    The pantheon of those days city-states were very diversified, and each city had its own god and high priest(ess). No one was superior to the other, which however did not prevent competition between the followers in marketing his/her god as the best one, as told in the story of goddess Inana and how she received the primal creative universal energy, “Me”, from the wisdom god Enki. The high priestess Enheduana of the Nanna moon temple, who lived during the dawn of patriarchy, therefore considered Inana to be the supreme god.

    However, an atmosphere of compromises was the rule as laid out in the following ancient Sumerian text about the position of different gods:

    “My father is just as good as your father: Inana, let us talk it over! My mother is just as good as your mother: Ninegala, let us discuss it together!

    In such an environment it was probably impossible to try to implement the idea that an individual god or inhabitants of a certain city would have been chosen among others.

    We do not know how successful king Urukagina was during his lifetime to implement his protection plan for the poor, widows and orphans, but around 100 years later a new phenomenon emerged on the stage of civilisation, when raw physical power was idealized and even attributed god-like power. This happened when the semite Naram-Sin, around 2200 B.C.E.,  proclaimed himself being a god. He thus initiated the biggest paradigm shift in human relations: god on earth. One potent ruler, who paved the way of the idea of one omnipotent ruler in heaven.

    Unlike his grandfather Sargon the Great, who submitted to the will of the gods, Naram-Sin broke of almost all that had hitherto been considered sacred. From being the recipient of the will of gods, Naram-Sin instead proclaimed himself to be divine, and from him divine decrees were spoken. In one move, people’s perception of the pantheon and its relation to man was changed! This is perhaps not so surprising given that the “Me” hierarchically positioned priests(esses) higher than the gods. What it definitely meant was that man then could declare ideas as if they were of divine origin and therefore should be obeyed by the congregation: a marketing ploy that ever since conquered most of Homo sapiens’ domains around the world.

    Monotheism, based on the idea of one God and one ethnic chosen group to spread the divine decrees, was to be born a millennium later.

    Monotheism was obviously in the beginning considered to be a good idea, based on the fact that it took hold among the pagan worshippers, but the idea should later on be proven disastrous, as the human brain’s evolutionary constitution is destined to object the idea that only one perception is the right one. Thus, anti-Judaism and later antisemitism surfaced from the depth of envy, urge, superstition and misunderstandings.

    Finally a note on brainwashing, which I think explains another dimension of antisemitism: A first step is to isolate a person or group of people and control what information they receive. Their former beliefs need to be challenged by creating uncertainty. New messages need to be repeated endlessly. And the whole thing needs to be done in a pressured, emotional environment. Thus individuals, ethnic groups and whole nations can be controlled and turned into puppets of rulers or religious establishments, and make ordinary people believe in almost anything.

    Appeal to the terrorist organisation Daesh (IS) is based on a twist in the brain

    Appeal to the terrorist organisation Daesh (IS) is based on a twist in the brain

    slaktare

    The picture shows how Daesh (IS) executioners in the name of Allah kills tied Syrians. How can the concept of Allah drive people to such barbaric atrocities?

    Gothenburg (second largest city in Sweden) is pointed out as one of Daesh’s (IS) primary recruiting bases in Europe. “A pantry full of cannon meat to the IS” says Ulf Boström of the Integration Police in Gothenburg. SÄPO (Swedish Security Police) has documented 130 cases from Gothenburg, but argues that the real number is higher.

    But what is the mechanism that motivates Muslims raised in Sweden to join Daesh?

    Jihadists are not much different from other well-justified (peaceable) Swedes. One difference, however, lies in the cultural codes that Islamists brought to Sweden: Authoritarian upbringing in theocratic societies has brought a different outlook on life. If intolerance of dissent is nourished by frequent alienation from the Swedish democratic system and humanistic ethics codes in favor of Islamism’s divine dictatorship, then individual young Muslim are predestined to apply to movements like Daesh. A process evolution has been brought about and is in conflict with the (older) brain’s rational constitution. The process is controlled by the brain’s emotional center, the limbic system, which stands for emotional experiences, and the prefrontal cortex, which is responsible for rational thinking. Yossi Chalamish, a brain scientists at the Weizmann Institute in Israel, claims that at a young age, and especially between the years 13-25, the limbic system in relation to the prefrontal cortex is vastly active.. Emotions run high like tsunami waves in young bodies. Only in maturity, balance is achieved and prefrontal cortex thoughtfulness balances the emotional surge. Chalamish makes a comparison between knife attacks by individual Muslims in Israel against Jews and Daesh barbarism in Syria in Iraq: Both are the result of elimination of the prefrontal cortex. “Emotions have taken over rational thinking”, Chalamish claims.

    Rulers, leaders, dictatorships, democracies, anarchists and so on utilise the above mentioned evolutionary development to enthuse companionship and spread ideas. Problems arise when leaders, for religious or psychotic reasons, inhibit the prefrontal cortex directive and instead allow the limbic system to take over. That is when the normative behaviour is replaced by blind obedience of a ruler’s will and/or religious decree.

    A successful recipe to counter such evil manifestations is to eliminate the breeding ground for the most barbarous expressions of killing from reaching the youthful ‘wild brains’. Eliminate all the exhortations in the Bible and in the Koran about killing in the name of Yahweh / God / Allah (i.e., Leviticus 32:27, Matthew 10:34 and Qur’an, 2: 191)! Also, install a strong curriculum to include mandatory teaching of democracy in order to inform every foreign-born citizen the meaning of living in a majority-deciding open democratic society with rights as well as obligations. In my opinion, we ask too much of some immigrants to quickly, and without proper guidance, understand and embrace the Swedish model.

    Religious freedom does not mean that we must accept a deity’s dictatorship unconditionally (be it Judaism, Christianity or Islam). It is inconsistent with democratic values that the supporters of religious dictatorships can run wild and that Monotheism cannot be criticized, or at least be questioned, because of political correctness. To objectively criticize the deity dictatorship is to protect democracy and democratic decisions, and has nothing to do with either anti-Semitism or Islamophobia. Halacha (the Jewish legislative system) and Sharia (Islam’s legislative system) is incompatible with democracy. Full stop! Divine decree must be questioned. They are, after all, created by humans to control the masses and correct the ‘mistakes’ evolution have spawned.

    Daesh (IS) attraktionskraft bygger på twist i hjärnan

    English version

    Daesh (IS) attraktionskraft bygger på twist i hjärnan

    slaktare

    Bilden visar hur Daesh (IS) bödlar i Allahs namn mördar bakbundna syrier. Hur kan gudsbegreppet driva människor till dylika barbariska illdåd?

    Göteborg utpekas som en av Daesh (IS) främsta rekryteringsbaser i Europa. – Ett skafferi fullt av kanonmat till IS, säger Ulf Boström, integrationspolis i Göteborg. SÄPO har dokumenterat 130 fall från Göteborg, men hävdar att mörkertalet är minst lika stort.

    Men, vad är det för mekanism som motiverar muslimer fostrade i Sverige att ansluta sig till Daesh?

    Jihadister är inte annorlunda andra välmotiverade (fredligt sinnade) svenskar. Skillnaden ligger i de kulturkoder islamister fört med sig till Sverige. Auktoritär uppfostran i teokratiska samhällen göder en annorlunda livssyn. Om intolerans mot oliktänkande närs av återkommande alienering inför det svenska demokratiska samhällssystemet och humanismens etiska koder, till förmån för islamismens gudomliga diktaturdekret, blir den enskilde unge muslimen predestinerad att söka sig till rörelser typ Daesh. En process som evolutionen lagt grund för och som resulterar i ungdomlig öppenhet men i konflikt med (äldre) hjärnors rationella konstitution. Processen styrs av hjärnans känslocenter, limbiska systemet, som står för känsloupplevelser och prefrontala cortex, som står för rationellt tänkande. I unga år och speciellt mellan åren 13-25 är det limbiska systemet i förhållande till prefrontala cortex vida överaktivt, hävdar Yossi Chalamish, hjärnforskare vid Weizmann Institutet i Israel. Känslor svallar som tsunamivågor genom ungdomars kroppar. Först i mogen ålder uppnås balans och prefrontala cortex´ eftertänksamhet balanserar känslosvallet. Chalamish gör jämförelse mellan knivattacker av enskilda muslimer i Israel mot judar och Daesh barbari i Syrien i Irak. – Båda är resultat av att prefrontala cortex har satts ur spel. Känslor har tagit över rationellt tänkande, hävdar Chalamish.

    Härskare, ledare, diktaturer, demokratier, anarkister och så vidare utnyttjar denna evolutionära kompetens för att entusiasmera följeslagare och sprida idéer. Problem uppstår då ledargarnityr av religiösa eller psykotiska orsaker inihiberar prefrontala cortex direktiv om besinning och istället tillåter det limbiska systemet att ta över. Det vill säga då normativt uppförande ersätts av blind lydnad inför en härskares vilja och/eller religiösa dekret.

    Ett framgångsrikt recept att motverka dylika yttringar är att dra undan grogrunden för de mest barbariska uttrycken om att döda, från att nå ungdomliga “vildhjärnor”. Eliminera alla uppmaningar i bibeln och i koranen om att döda i Yahweh/Gud/Allahs namn (exempelvis 2 mosebok 32:27, Matteus 10:34 och koranen 2:191)! Stärk även läroplanen med att omfatta obligatorisk undervisning i demokratilära och informera varje utlandsfödd medborgare om vad det innebär att leva i ett majoritetsbeslutande öppet demokratiskt samhälle med rättigheter såväl som skyldigheter. Vi ställer enligt min uppfattning för stora krav på en del invandrare att de alltför snabbt ska kunna förstå och anamma den svenska modellen.

    Religionsfrihet innebär inte att vi förutsättningslöst måste acceptera gudomens diktatur. Oavsett om den kallas judendom, kristendom eller islam. Det är oförenligt med demokratiska värderingar att religiösa diktaturanhängare får härja fritt och att monoteismen i den politiska korrekthetens namn inte får kritiseras och allra minst ifrågasättas. Att sakligt kritisera gudomens diktatur är att värna demokrati och demokratiska beslutsprocesser och har inget med vare sig antisemitism eller islamofobi att göra. Halacha (judendomens lagsystem) och sharia (islams lagsystem) är oförenliga med demokrati. Punkt! Gudomliga dekret måste få ifrågasättas. De är ju trots allt skapade av människor för att kontrollera massorna och rätta till de ”misstag” evolutionen gett upphov till.

    Behandla fienden som fiende och med sitt rätta namn

    Behandla fienden som fiende och med sitt rätta namn

    Bernard-Henri Lévy´s krönika i Sydsvenskan 2015-11-20 var befriande insiktsfull, men han når ändå inte riktigt fram med att “Se fienden … [i] den arabisk-muslimska delen av världen… Angelägenheten i denna strid får inte ta uppmärksamheten från kampen för den andra islam, upplysningens islam”.

    BHL nämner därefter afghanske ledaren Massoud (1953-2001), den bosniske presidenten Izetbegovic (1925-2003), Bangladeshs Mujibur Rahman (1920-1975), kurdiska nationalister och sultanen av Marocko (1909-1961) som representanter för upplysningens islam.

    Att jämföra dessa politiker och krigsherrar med upplysningens personligheter är att förringa filosofiska giganter som: Hegel. Hume, Kant, Kierkegaard, Montesquieu, Nietzsche, Oken, Rousseau, Schopenhauer och Voltaire.

    BHL undviker att belysa islamismen stöd i koranverser och väljer efterkrigstiden som avstamp för islams orientering i nutid. Men utan historisk förankring i wahhabismen puritanska tolkning av koranens gudomliga diktatur och kolonialmakternas övergrepp mot västasiens och nordafrikas muslimska befolkningar, blir islamismens attraktionskraft för nutida muslimer svårförståelig.

    BHL har rätt i att islam “i högre grad än andra tankesystem, [inte] är besläktad med det värsta”. Islam är enligt koranen 12:111 “inte en påhittad Hadith; denna bekräftar alla tidigare skrifter, tillhandahåller detaljerna för allting, och är en ledstjärna och nåd för de som tror [på monoteismen]”. Den tredje monoteistiska religionen tillför alltså intet utan skillnaden ligger i detaljerna. Men islam är de facto besläktad med det värsta och finner rättfärdigande av mord på oliktänkande i den monoteistiska urkunden: “Så säger HERREN….dräpen vem I finnen, vore det också broder eller vän eller frände” (2 mosebok 32:27). I koranens omskrivning blev det: “Och döda dem då var ni än möter dem och fördriv dem från de platser varifrån de har fördrivit er; ja, förtryck är ett värre ont än döden” (2:191).

    Medan judendom och kristendom sedan upplysningen i huvudsak distanserat sig från dylik barbarism har kanoniserad islam inte genomgått denna reformprocess. Därför kan islamister känna sig på säker islamsk grund då de dödar otrogna. Däremot ignorerar islamister koranens (kärleks?)budskap till Israels barn: “Abrahams och Israels ättlingar; [alla hörde] till dem som Vi har väglett och utvalt” (19:58). “Vi har gett Israels barn skriften, visdom och profetskap, och försåg dem med goda gåvor; vi gav dem fler välsignelser än något annat folk” (45:16). Koranen ger även Israel rätt att bo i landet: “Och därefter sa vi till Israels Barn, ”Gå och bo i detta land.” (17:104). Koranen betonar också Israels utvaldhet “O Israels Barn, minns Min ynnest som jag har givit er och att jag föredragit er över världarna [alla andra] (2:47).

    Varför följer inte tongivande muslimer dessa dekret? Jag har ställt frågan till både sunni och shia muslimer men inte fått genomtänkta svar. Istället oftast svar som tyder på okunnighet om bibelns urkunder, som ju enligt ovan utgör grund för islam.

    Bibeln är enligt min mening en erfarenhetsbaserad kodbok för mänsklig existens, med specifika kriterier för inkludering – monoteism – det vill säga tron på en allsmäktig Gud (Yahweh/Allah) och som i sin grundkonstruktion alltså är intolerant.

    Religionsfrihet innebär inte att vi förutsättningslöst måste acceptera gudomens diktatur. Oavsett om den kallas judendom, kristendom eller islam. Det är oförenligt med demokratiska värderingar att religiösa diktaturanhängare får härja fritt och att monoteismen i den politiska korrekthetens namn inte får kritiseras och allra minst ifrågasättas. Varför står religiösa ideologier över politiska ideologier, speciellt mot bakgrund av att det i många länder är samma sak? Att sakligt kritisera gudomens diktatur borde tvärtom uppfattas som att värna demokrati och demokratiska beslutsprocesser och har inget med vare sig antisemitism eller islamofobi att göra. Gudomliga dekret måste få ifrågasättas. De är ju trots allt skapade av människor för att kontrollera massorna och rätta till de ”misstag” evolutionen gett upphov till.

    Religion är enligt min mening uttryck för människans begärskonstitution; makt och sexuell kontroll. Religiöst beslöjat tänkande kommer förmodligen att som ett resultat av polarisering inom det pågående monoteistiska inbördeskriget att öka, men det hindrar dock inte att någon gång i framtiden, människor verkligen kommer förstå praktiserande religioners absurda kontrollmekanism och istället söka den verkliga insikten, som dock är mycket svårförståbar och därför i förenklad form presenteras för massorna av en elit som förstått att utnyttja Homo sapiens neurologiskt konstituerade hjärnspökenpotential.

    Polisanmälan av riksdagsledamöter

    Anmälan av riksdagsledamöterna Daniel Sestrajcic (V) och Hillevi Larsson (S) för medverkan i demonstration som uppviglade till mord och hets mot folkgrupp

    Undertecknad anmäler härmed riksdagsledamöterna Daniel Sestrajcic (V) och Hillevi Larsson (S) för medverkan i demonstration som uppviglade till mord och hets mot folkgrupp.

    Under en demonstration på Möllevångstorget söndagen 18 oktober 2015 “uppmanade … en grupp personer till knivattacker i Israel. “Under denna pro-palestinska demonstration igår, i Malmö, fanns tydliga slagord på arabiska som uppmanar till att “slakta judarna”, “hugga soldater”, utföra “terrorattack efter terrorattack” med hänvisning till knivmördare som “hjältar” och uppmanade till att “starta en tredje intifada “…!”. … I ett filmklipp som sprids på Facebook syns några av demonstranterna ropa slagord på arabiska. En talare blir avbruten av en slagordskör som bland annat ropar: Skjuter, skjuter dom, kastar, kastar vi sten. Det förekommer även hyllningar till den senaste tidens knivattacker i Israel.” (Sydsvenskan 20 oktober 2015).

    I videoklippet som är offentligt och kan ses på https://www.facebook.com/isaac.bachman/videos/10207813400032413/ hörs hur talkörerna avbryter mötestalaren och att inga försök görs att stoppa talkörerna som ropar “Anmäl er till självmordsgrupper och bli martyrer”, “Kasta sten” och “Förbered kniven för kriget för Palestina och mot Bibbi (Netanyahu)” (översättning från arabiska till svenska).

    I ett uttalande i nämnda Sydsvenskan säger Yahia Abuwatfa från Palestinska kulturföreningen: – Vi försökte stoppa dem, men det gick inte.

    Detta är alltså som framgår av videoklippet osanning. Inga försök gjordes från talarstolen att stoppa talkörerna. De tilläts skandera sin uppvigling till mord och hets mot folkgrupp. En lagvidrig handling. Det svenska rättsamhället kan inte tillåta att dylika grova övertramp mot svensk lag får passera utan åtgärd. Då hotas förtroendet för svensk lag och ännu värre ökar hotbilden för de svenska medborgare som så uttryckligen är offer för talkörernas uppvigling till mord och hets.

    HilleviLarssonKarta

    Riksdagsledamöterna säger i Sydsvenskan: – Det ropades på arabiska och jag kan inte ett enda ord arabiska. Jag tar avstånd från allt våld och uppmaningar till våld, särskilt mot civila, liksom antisemitism och antisemitiska uttalanden. – Ja. Det är hemska uttalanden. Men det är svårt för mig att ta ansvar för vad folk i publiken säger. Det man kan kontrollera är vad arrangörerna står för och vad man själv säger (Sydsvenskan 20 oktober 2015).

    Bilden visar Hillevi Larsson, riksdagsledamot för Socialdemokraterna, med karta över ett utraderat Israel (Expressen 2014-12-09).

    Dessa uttalande är mycket bekymmersamma. Riksdagsledamöterna borde ha krävt översättning av talkörernas slagord och omedelbart då de förstått innebörden av talkörernas skanderande avbrutit sitt deltagande i demonstrationen. Genom att fortsätta medverka i demonstrationen och inte uttryckligen under sina tal kraftigt fördömma och påpeka de lagvidriga talkörernas texter har Larsson och Sestrajcic visat prov på bristande omdöme och brutit mot sin ämbetsmannagärning om att följa svenska lag och försvara Sveriges demokratiska samhällssystem som förbjuder uppvigling till mord och hets mot folkgrupp.

    Malmö 2015-10-23

    Richard Conricus


    Chefsåklagare Mats Ericsson har fattat beslut i ärendet

    “Redan av det skälet att det inte går att bevisa att de bägge anmälda personerna förstått vad som yttrats skall någon förundersökning av dem inte inledas”.

    Det är alltså fullt lagligt att riksdagsledamöter inte ska kunna avkrävas insikt i vad de deltager i, även då det gäller så grova brott som uppvigling till mord och hets mot folkgrupp? I min anmälan poängterade jag just att riksdagsledamöterna skulle ha krävt översättning och därefter borde ha lämnat demonstrationen eller från talarstolen läxat upp talkörerna att de gjorde sig skyldiga till brott mot svensk lag.

    Muslimer – sluta uppvigla till mord på judar

    Muslimer – sluta uppvigla till mord på judar

    Ni har blivit vilseledda

    “Anmäl dig till självmordsgrupper och bli martyrer” “Kasta sten” och “Förbered kniven för kriget för Palestina och mot Bibbi (Netanyahu) “skanderade talkörerna häromdagen under en pro-palestinsk demonstration på Möllevångstorget i Malmö.

    Uppviglingen har sina rötter i den allt hätskare kampanjen mot Israel från den palestinska myndigheten och muslimska prästerskap. “Tiden för slakt har kommit. Tiden att bekämpa er har kommit. Tiden för att döda er har kommit. Med Allahs vilja, vi är redo för uppgiften – vi och lojala och trogna muslimer, tillsammans med arméer av det islamiska kalifatet, som kommer att befria detta land från er smuts … Åh Allah, påskynda dagen för slakten av judarna”. (shejk Omar Abu Sara i Al-Aqsa moskén i Jerusalem, november 2014 – video).

    Till och med palestinske presidenten Mahmoud Abbas (Abu Massen) har tagit bladet från munnen då han i ett framträdande i palestinsk TV frångick sin tidigare officiella hållning om icke-våld och kraftfullt hänvisade till Allahs vilja att se blodspillan: “Vi välkomnar varje droppe blod som spills till förmån för Al-Quds (Jerusalem). Detta blod är rent, rent blod, utgjutet för Allahs skull, i enlighet med Allahs vilja. Varje martyr kommer att nå paradiset och alla sårade kommer att belönas av Allah.” (2015-09-16, video).

    Abbas uttalande är djupt olyckligt och stärker extremiströrelserna i det monoteistiska inbördeskriget. Den som tills nu trott att Israel-Palestina konflikten inte är ett religionskrig, borde nu veta bättre.

    Muslimer lever i tron att de måste lyda allt vad som står i koranen och haditherna. Men det behöver muslimer inte alls göra. Lägg Allah åt sidan! Kristna och judar har gjort det sedan upplysningen för 250 år sedan.  Lev istället för att befrämja fredlig samexistens och skit i allt som uppviglartill mission, världsherravälde och mord på oliktänkande. Ni vill väl inte bli jämförda med andra våldsideologier (nazism, fascism och kommunism föddes ur den kristna idévärlden)?

    Ser inte muslimer hur islam används av härskare för att kontrollera massorna? Så till den grad att syrier och irakier flyr till det sekulära Europa, där trosfrågor förpassats till det privatas domän och varje religiös inblandning i demokratiska beslutsprocessor förkastas. Här kan muslimer leva i frihet utan religiösa dogmer som styr vardagen och i hemmen.

    Men flykten har en djupare innebörd. Alla icke-muslimer betecknas enligt islam som otrogna och det är en muslims skyldighet att missionera för islam. Flertalet muslimer följer självklart inte dessa dekret, utan vill som alla andra först och främst försörja familj och se till att barnen får utbildning. Men i konfliktsituation eller när det verkligen gäller måste de underkasta sig islams regelverk (islam betyder underkastelse), annars betecknas de inte som muslimer.

    Det är alltså upp till varje muslim att välja mellan underkastelse och i slutändan sharialagar eller integration i demokratiska samhällssystems lagar, vilket dock leder till konflikt med Islam, som anser det vara en dödssynd att avvika från kanoniserade dekret. Många muslimer vill ändå reformera och anpassa religionen till nutid, men de motarbetas av renläriga sunni (Saudiarabien) och shia (Iran) prästerskapen som förbjuder reformverksamhet. Denna prästerliga elit hävdar att islam redan från början är en reformerad religion och tillåter på sin höjd renovering.Muslimska emigranter lever därför i stor identitetsvånda då de bosätter sig i icke-muslimska länder. Muslimska prästerskap ser dock detta som förträffligt, då islam sprids till nya områden och på sikt innebär möjlighet till islamisering.

    En tvehågsen och oförstående västvärld har svårt att inse denna mekanism och följer istället humanismens grundvärderingar, vilka inte har någon motsvarighet inom islamism, som istället betecknar västvärldens demokratier och samhällsmedborgare som svaga. Förhoppningsvis börjar fler och fler genomskåda islamismens förtryck av allt icke-muslimskt och istället börjar stödja muslimska reformrörelser. Som det nu är gör den svenska journalistkåren, regering, riksdag och opinionsbildare svensk demokrati och invandrande muslimer en björntjänst.

    Begrunda också idéen om en allsmäktig Gud! Gud hade inte funnits om inte några (ljus?)huvuden för ungefär 2.600 år sedan sammanställt idéen om Gud (Yahweh) i Torah (Gamla testamentet). 600 år senare dök den kristna varianten Gud upp, följt av muslimska Allah ytterligare 600 år senare. Var fanns Gud under människans tidigare 100.000 år? Varför dök Gud upp så sent? Varför började samtidigt kvinnan demoniseras och förtryckas? Varför tar vidskepelse vid då kunskap saknas?

    Därför att vi inte förstår bättre?

    Mår vi inte alla bättre om vi lever i fred och frihet? Självklart är det så. Det skulle inte behöva sägas. Men det måste uppenbarligen understrykas.

    Bekämpa härskarintressen som använder religion som verktyg för att kuva människor. Låt människor få tro på vad de vill och förkasta varje form av tolkningsföreträde. Religiös övertygelse är personligt och har ingen plats i demokratiska beslutsprocessor. Tala klarspråk och sätt gränser för vad vårt demokratiska styrelseskick tillåter. Inga undantag!