Gudsbegreppet – definition

Gudsbegreppet – definition

Omkring 88% av världens befolkning är troende. Inom monoteismen innebär det tro på en övernaturlig omnipotent kraft som ingen människa varken sett eller hört, men vars ord är vägledande för varje människas vardag. Detta fenomen har utgjort mitt stora intresse under lång tid och jag har sökt långt bak i människans historia, för att söka kunskap om detta behov alltid funnits och om det artikulerats på samma sätt.

Jag har kommit till slutsatsen att människor, för att kunna förstå det hon faktiskt inte kan förstå, skapar gud(ar) i vars väsen allt som människan inte förmås att förstå, överlåts att förstås. En flykt till trons domäner, där logik och förnuft beslöjas av “gudomliga sanningar” som inte får eller kan ifrågasättas.

Människan är den enda varelse som grubblat över sin existens till den grad att hon har konstruerat en högre kraft av vetande, som sig själv ovetande, inte kan förstå vad ovetandets vetande vet om det ovetande som vetandet skapat.

Denna uppenbara rundgång i människans tankevärld har format världens samhällen sedan de första civilisationerna konstituerades för runt 6.000 år sedan på sandslätterna mellan floderna Eufrat och Tigris i nuvarande Irak.

Upplysningen föddes för 250 år sedan och var ett led i människors frigörelse. Idéer om mänskliga fri- och rättigheter och jämlikhet banade väg för västvärldens fenomenala utveckling inom politik, ekonomi och med socialt ansvarstagande.

I den i våra dagar i framför allt västvärlden pågående post-patriarkala processen är fokus inställt på kritiskt tänkande och konstruktiva, reflekterande diskussioner kring värdegrundens kärna och livsnerv. Diskussioner som i sin tur aktualiserar andra begrepp och teorier vars empiri stärker den demokratiska statens värdegrund och som på sikt kommer detronisera patriarkatets regim.

I de oroshärdar som idag plågar jordens befolkning är denna process enbart i sin linda och i de länder där konformistiska hegemonier härskar med hjälp av enormt kapital – som oljerika stater i Västasien – har upplysningens ljus ännu inte nått gryningshorisonten. Undantaget möjligtvis de stater som upplevt den arabiska våren. Såvida inte medborgarropen på demokrati överröstas av fundamentalisters krav på återgång till religiös konformism, såsom den definierades då islamska urkunder kanoniserades för mer än 1000 år sedan.

Förhoppningsvis innebär den arabiska våren ändå att reformationen även når Islam, så som skett inom Judendom och Kristendom. Fram till dess kommer väst dock gå i otakt med Västasiens hegemonier av vidskepligt grundade teokratier.

Gudsbegreppet är en mänsklig konstruktion som historiskt har använts och i nutid används för att härska och kontrollera massorna.

Men gudsbegreppet kan även ses som en förenkling av universums komplexa överbyggnad. Nämligen att livet bygger på en idé, vars dimension vi människor inte kan förstå. Men blotta känslan av att en sådan kraft existerar, manar människan till konstruktion av regelverk för att blidka kraften. Så har människan konstruerat gud(ar) sedan urminnes tider. Och även sedan urminnes tider har dylika regelverk använts av elitförsamlingar för att egensinnigt härska och kontrollera andra människor. I dagens värld representerad av vidskepligt baserade sharia-lagar, vars motsats är förnuftsbaserad demokrati. Fanatisk gudstro borde vara på utdöende och det vi nu upplever i Västasien är kanske dess dödsryckningar?

Den ultima frågan är om vi människor är lojala mot demokratiska beslutsprocesser eller mot härskardoktriner?

Dela med andraShare on FacebookShare on Google+Share on LinkedInTweet about this on TwitterEmail this to someonePin on PinterestPrint this page