Människan är den sanna girigheten

Människan är den sanna girigheten

Lena AnderssonLena Andersson har i DN debatt blåst till strid mot skattesystemet som hon jämför med envåldshärskarens diktaturfasoner “medborgarna arbetar egentligen för staten, så som de en gång arbetade för kungar och furstar” och att skatteverket “nitiskt samlar medel så att någon annan alltid kan betala” (DN 2016-04-15). Efter viss uppståndelse kring vad hon egentligen menar spårade hon vidare i DN två veckor senare med att fördöma demokratin som “blott en variant av det gamla kungaväldet”. Hon förfasar sig över demokratins (potentiella) majoritetsbeslut som hon jämställer med den absoluta maktens “despoti vem som än utövar den”.

Anderssons tankegångar om skatt och demokrati är intressanta men är ofullständiga då argumenteringen saknar det sekulära samhällets främsta signum – humanism – och människosläktets unika överlevnadskoncept – solidaritet.

I dagens individcentrerade moduluppbyggda tillvaro saknas dessa egenskaper i debatten kring vårt samhälle och dess utvecklingspotential. Girighet tillåts istället regera på bekostnad av humanistiska demokratiska värdegrunder och ideal som påstås vara för dyra för samhället.

Här anser jag att människan intet lärt utan när helst möjlighet ges, travar vidare i uråldriga despotiska spår. Humanism och solidaritet är de första laster att lämpas överbord då välfärdsskutan fått upp fart och makthavare med egensinnig förträfflighet tror sig kunna nå målet om ökad rikedom och fortsatt välmåga. Men ack vad fel. Redan den sumeriske kungen Urukagina insåg detta i världens första lagtext från 2300 f.kr., där han värnar de utsatta från maktens förtryck “Urukagina slöt ett fördrag med guden Ningursu att en mäktig man aldrig ska begå orätt mot en föräldralös eller änka” (Conricus 2015:41) och “genomförde reformer mot maktmissbruk och överförde stadsstaternas landägor under gudarnas överhöghet” (ibid 181)

Samhällsproblemen är alltså de samma över årtusendena och det är först genom att identifiera problemet med människans konstitution och försöka åtgärda det, som Homo sapiens trots allt har en framtid. Sapienserna har vandrat på jorden i ungefär 200.000 år och behöver inte förpassas till en kort passus i universums 14.3 miljarder år historia om vi värnar vår egen och andras art, istället för att sko oss på andras bekostnad.

Men, vi gör det inte om vi lägger all makt i en skål. Urukagina trodde sig ha funnit ett bra recept genom att lägga makten i gudars knän, men eftersom gud(ar) är av människan skapad förklaringsmodell över livets mysterium innebar det i realiteten bara att makten försköts.

Istället bör vi lära av Homo sapiens evolutionära historia. Den vise människan (så myntad av vår egen Linné) har överlevt alla andra hominider och farliga bestar genom att verka tillsammans. Bland de svagaste av alla primater överlevde just vi tack vare vår altruistiska begåvning, nyfikenhet och dyrkan av sambandet mellan vår existens och naturen. Det hela tog slut då människan blev bofast och började samla på sig mer än vad som behövdes för livets uppehälle. Begäret efter mer skapade maktkonstellationer och i röran av maktfullkomliga världsliga representanter för gudavärlden föddes idéen om att det bara finns en sanning. Monoteismen föddes. Ett framgångsrecept som lagt hela världen i makthungriga despoters knän, då de insåg konceptets förträfflighet och med retorisk begåvning kunde vilseleda massorna med uttryck som “I Guds namn” och “Med Guds vilja”.

Konceptet gäller fortfarande i stora delar av världen, även om det bland en majoritet av sekulariserade svenskar framställs som obegripligt. Hos oss är konceptet istället omstöpt i auktoritetstro på det folkvalda styret. En förträfflig utveckling om det inte vore för den totala ansvarsfrihet från medborgerlig kritik som riksdagen tillät riksdagsmän genom 1 januari 1976 avskaffande av Ämbetsmannaansvaret. Det är idag i princip omöjligt för medborgare att anklaga ämbetsmän för maktmissbruk. Enbart de som redan befinner sig i maktens korridorer har den rätten, vilket lämnar mycket över för politiska hänsynstagande, korruption och nepotism.

Idéerna om skatt för allas bästa och demokrati som samhällssystem är inga dåliga koncept men de kräver beslutsfattares fulla ansvarstagande och samhällsansvar av alla medborgare. Om Sveriges halvsekellånga välfärdsperiod ska kunna fortsätta utvecklas, måste makthavare lägga om kurs, ändra fördelningen av Sveriges rikedomar och motverka elitens makthunger och begärsiver. Primärvårdens väntetider är oacceptabla. Andelen fattigpensionärer kommer med nuvarande pensionssystem att öka dramatiskt. Bostadsbyggandet är överreglerat. Arbetsmarknadslagarna måste revideras så att ungdomar inte går ut i arbetslöshet. Nolltolerans av sexuella övergrepp, våldtäkter och religiös fanatism. Ingjuta hos medborgare att vi solidariskt bygger Sverige med humanistiska ideal om allas lika värde, respekt för varje individ och värnande vår miljö.

I det samhället är ingen ensam.

Dela med andraShare on FacebookShare on Google+Share on LinkedInTweet about this on TwitterEmail this to someonePin on PinterestPrint this page

Leave a Reply