Terrorismens  ursprung  finns i Bibeln

Mot bakgrund av IS explosiva framfart i Västasien ställs frågan om vad islamisterna baserar sin barbarism på? I den politiska korrekthetens namn hävdar många opinionsbildare att IS inte på något sätt representerar Islam. Är det verkligen så? Nej, IS står i själva verket på fast muslimsk grund och följer enbart Koranens dekret, som i sin tur grundas på Gamla testamentet. Men, till skillnad från de båda övriga monoteistiska religionerna, judendom och kristendom, som reformerats och adapterat demokratiska ideal, är islamister fast i underkastelsens dekret (islam betyder underkastelse), så som de kanoniserades för ungefär 1200 år sedan och wahhabismens puritanska tolkning från 1700-talet.

Då shejk Muhammad bin Saud 1744 slöt allians med Sunni muslimen Muhammed ibn Abd al-Wahhab, genom giftemål mellan al-Wahhabs dotter och Sauds son Abdul Aziz, inleddes en avgörande epok för att rena Islam från inre stridigheter och otillbörlig närmande västs reformvillighet av gudomliga dekret. Wahhab formulerade motståndet i en doktrin som kom att bära hans namn. Wahhabismen blev enda tillåtna tolkning av Koranen i länder med Sunni-muslimer. Den gav all makt åt den saudiarabiska kungen under mottot “En härskare, en auktoritet och en moské”.  Shia- och Sufi muslimer och muslimer från andra sekter av Islam bedömdes som otrogna och skulle dödas. Redan 1790 härskade wahhabismen över stora delar av Västasien. 1801 attackerades den heliga staden Karbala i Irak, varvid tusentals shia-muslimer, även kvinnor och barn mördades och Imam Husseins (profeten Muhammeds sonson) helgedom förstördes. Saudiarabiens första historiker, Osman Ibn Bishr Najdi, beskrev massakern: “vi tog Karbala och slaktade och tog dess folk (som slavar), prisad vare Allah, världarnas Herre, och vi ber inte om ursäkt för det utan säger: “till de otrogna väntar samma behandling.”

1818 tog dock det första saudiska rikets epok slut då ottomanska och egyptiska styrkor tillsammans krossade wahhabismen i dess lärdomsstad Dariyah (nuvarande saudiarabiska huvudstaden Riyadh). Men wahhabismen har levt vidare och utgör idag den puritanska teologi som loyalt stöder den saudiarabiska familjen och kungens absoluta makt. Miljarder dollar i oljeinkomster från en oljeslukande västvärld har möjliggjort för kungafamiljen att sprida wahhibismen i den muslimska världen och söka “ena Islam under en röst”.

IS´ wahhibism är identisk med Saudiarabiens, men IS kämpar för upprättandet av ett konkurrerande gränslöst kalifat. Båda riktar sig först och främst till muslimer i arabiska länder men har som gemensamt slutmål hela världen under Islam.

Koranens författare fann rättfärdigande av mord på oliktänkande i den monoteistiska urkunden:

“Så säger HERREN….dräpen vem I finnen, vore det också broder eller vän eller frände” (2 mosebok 32:27).

I Koranens omskrivning blev det:

“Och döda dem då var ni än möter dem och fördriv dem från de platser varifrån de har fördrivit er; ja, förtryck är ett värre ont än döden” (Koranen 2:191).

För en sekulariserad människa är det fullkomligt obegriplig att någon kan följa dessa dekret, men religiös extremism har inga gränser. Shejk Omar Abu Sara uppviglade i november 2014 i Al-Aqsa moskén i Jerusalem till skoningslös masslakt på judar. Han rättfärdigade uppviglingen med citat ur Koranen och ett Hadith citat:

“Tiden för slakt har kommit. Tiden att bekämpa er har kommit. Tiden för att döda er har kommit. Med Allahs vilja, vi är redo för uppgiften – vi och lojala och trogna muslimer, tillsammans med arméer av det islamiska kalifatet, som kommer att befria detta land från er smuts … Åh Allah, påskynda dagen för slakten av judarna”.

Ovadia Yosef, ultra-ortodox spirituell judisk ledare (död 2013), sa enligt artikel i israeliska dagstidningen Haaretz 2010-08-29:

“Det är förbjudet att vara barmhärtig mot dem [palestinierna] … Man måste skicka missiler mot dem och utrota dem. De är alla djävulska och fördömda”.

Problemets kärna är hur fredsvänner ska kunna förmå tongivande prästerskap inom monoteismen (Judendom, Kristendom och Islam) att överge inhumana dekret om att döda i religionens namn. Om de monoteistiska prästerskapen kunde enas om att utesluta alla hänvisningar i Bibeln och Koranen till mord på oliktänkande skulle religiös terrorism upphöra. För att detta ska kunna ske krävs ett ofantligt informationsarbete om att de gudomliga dekreten i själva verket är författade av människor med härskarideal och har används för att kontrollera massorna. Fanatiker lär sig inte påverkas och allra minst övertalas, varför ansträngningar bör inriktas på att informera vanligt folk, på det att de vänder sig bort från uppviglarna och istället bejakar Bibelns och Koranens kärleksbudskap, fredlig samexistens och respekt för varje persons religionstillhörighet.