Hur kan människor som vuxit upp i Västeuropas demokratier ha sådana åsikter?
Terrorattentaten i Köpenhamn under helgen är ännu en varningsklocka och Belgiens nyligen hårda domslut mot islamistiska rörelsen “Sharia4Belgium” är en välkommen kursändring och tecken på uppvaknande inför jihadisternas terrorverksamhet i Belgien och rekrytering till IS. 45 gruppmedlemmar dömdes till mellan tre och 15 års fängelse. Dess ledare, Fouad Belkacem alias Abu Imram, dömdes till 12 års fängelse (BBC 2015-02-11).
I Belgien är muslimerna fortfarande i minoritet men i huvudstaden Bryssel är Islam största religiösa grupp och en fjärdedel av stadens befolkning är muslimer. Abu Imram, ledaren för organisationen ”Sharia4 Belgium” hävdade helt öppet i en intervju med CBN 2012:
”Islam är oskiljbart från Sharia. Demokrati är motsatsen till Sharia och Islam. Ett demokratiskt Islam är omöjligt… Omkring år 2030 kommer en majoritet av Belgiens invånare att vara muslimer. Även de otrogna säger så… I Antwerpen är 40% av eleverna muslimer.” (1).
I länder som Sverige, Danmark, England, Holland, Frankrike, Tyskland och Norge agerar motsvarande rörelser för införande av muslimska enklaver med islamiska sharialagar: en lag som bryter mot allt vad väst uppnått sedan Upplysningens uppgörelse med kyrkomaktens dominans.
Vad väntar då Europa? Prästerskapets återtåg till maktens grytor, fast i ny skepnad? För att förhindra denna utveckling måste EU införa en konsekvent informationskampanj, med mål att undervisa invandrare om vad frihet under ansvar innebär och informera om skiljelinjen mellan personlig tro och länders oberoende av religiösa dogmer i den politiska beslutsprocessen, samt inte minst tolerans av oliktänkande och innebörden av religionsfrihet.
En video som borde sätta igång alarmklockor visar hur sunni-muslimer i Norge enhälligt stödjer stening av kvinnor. I videon från Islam Net frågar dess ordförande, Fahad Ullah Qureshi, under en paneldiskussion om ”Islam i media” 2013, de 4.000 församlade muslimerna:
”Hur många av er är överens med de straff som beskrivs i Koranen och Sunna, oavsett om det är döden, oavsett om det är stening för äktenskapsbrott, oavsett vad det är? Om det kommer från Allah eller från hans budbärare, att det är det bästa möjliga straffet för mänskligheten och det som bör gälla i världen? Vem håller med om det?”(2).
I videon framgår att alla höjer sina händer, vilket får ordföranden att komma med följande fråga:
” Allah ho’achbar, är ni alla extremister? … Så alla ni säger att ni är vanliga muslimer …. och att ni alla går till normala sunni-moskéer? … Vad ska politikerna säga nu? … Vad ska medierna säger nu? Allah ho’achbar! … De måste utvisa oss alla från detta land [Norge]” (2).
Men var kommer galenskaperna ifrån? Hur kan människor som vuxit upp i Västeuropas demokratier ha sådana åsikter?
En del av svaret ligger i konfrontationen mellan vad monoteismens gudomliga dekret förmanar och kräver av troende och Europas demokratiska värdegrunder. Islams stränga regler och många muslimers okritiska hållning till dess tolkningar har format invandrare som märkligt nog, även efter sitt sökande efter ett bättre liv i västvärlden, propagerar för de förtryckarregimer de själva en gång lämnat. Islam går i otakt med den kristna världen, som för 250 år sedan lämnade förtryckets bojor då massorna reste sig mot den ärvda makten och präststyrets förtryck.
Saudiarabiens wahhibism är däremot fortfarande vägledande för alla sunni-muslimer. I alla fall har det varit så ända tills IS under kalifen Baghdadi deklarerade ett konkurrerande ”Daesh” kalifat i Syrien och Irak. IS häpnadsväckande snabba framgångar har väckt beundran hos europeiska muslimska ungdomar som i tusental anslutit sig till IS.
Men utvecklingen har också inneburit att Saudiarabiens position som “en härskare, en auktoritet och en moské” är hotad. IS grundas på samma wahhibism, efter Muhammed ibn Abd al-Wahhab allians 1774 med Muhammad bin Saud, men har genom sin bestialiska brutalitet visat prov på att till punkt och prickar följa Koranens dekret:
“Och döda dem då var ni än möter dem och fördriv dem från de platser varifrån de har fördrivit er; ja, förtryck är ett värre ont än döden” (Koranen 2:191).
Ingen av monoteismens galjonsfigurer (Abraham, Jesus och Muhammed) har lämnat någon egenhändigt nedtecknad text varför hela idéen om gudomliga dekret snarare handlar om retoriskt begåvade personers idéer om hur livet och samhällena skulle kunna gestaltas bättre. Idéerna fann gehör hos massorna därför att de presenterades vid rätt tidpunkt och i rätt sammanhang. Reformrörelser har därefter anpassat doktrinerna till tidens anda och dessutom sedan Upplysningen kämpat för att skilja stat från kyrka, utom inom Islam.
En oroande faktor är att islamska skriftlärda ännu idag motsätter sig reformering av Islam. En av de mest betydelsefulla, Hamza Yusuf, hävdade 2010 under rubriken ”Rethinking Islam reform”:
”En reformerad islam är inte islam, eftersom islam redan från början är reformerad [härstammar från judendom och kristendom]”(3).
Yusuf anser att Islam på sin höjd kan tillåta ”renovering” av doktrinerna.
Det innebär att muslimska reformrörelser som istället för lydnad under sharia-lagar predikar lydnad under europeiska lagsystem bedöms som otrogna. Dess mest extrema och mest bokstavstrogna utövare, Islamiska Staten, har det senaste året visat otaliga prov på hur otrogna behandlas.Trots det attraherar IS´ idéer inte bara sunni-muslimer i Irak och Syrien utan även muslimer från övriga världen och till och med svenska medborgare, vilket är ett underbetyg för svenska politikers konstitutionella förpliktelse att fostra och värna demokratiska ideal hos alla medborgare, oavsett religionstillhörighet.
Gudomliga dekret måste få ifrågasättas. De är ju trots allt skapade av människor för att kontrollera massorna och rätta till de ”misstag” evolutionen gett upphov till. Fanatiker lär sig inte påverkas och allra minst övertalas, varför upplysningsarbetet bör inriktas på att informera vanligt folk, på det att de vänder sig bort från uppviglarna och istället bejakar Bibelns och Koranens kärleksbudskap, fredlig samexistens och respekt för varje persons religionstillhörighet.