Folkhemmet är något vi ska vara rädda om och som allting annat krävs det vårdnad. Vi kan orimligen kräva av invandrare att de omedelbart ska kunna omfamna den svenska folkhemsmodellen. Frågan är också om de måste eller bör göra det? Är vår samhällsmodell bättre än alla andra? Självklart är det inte så, men det är en samhällsmodell som varit framgångsrik för Sverige och som genom samförståndslösningar och kompromisser har lett fram till materiellt välstånd, vilket vi av medmänskliga orsaker ska dela med oss av.

Sverige har en historia som krigförande nation med stormaktsambitioner, men politiker och menighet har under 200 år insett krigens meningslöshet och att det utarmar både land och folk. Insikter som lett fram till dagens Sverige och svenskar som i internationell jämförelse står sig gott i frågor om frihet, social välfärd, jämställdhet, rättvisa och värnandet demokratiska ideal.

En formidabel kulturkrock inträffar därför då invandrargrupper med helt annan bakgrund och kulturkod ska integreras i det svenska samhället. Då står svenskens 200-åriga tradition av samförståndslösningar mot etniska grupper som kanske under 1300 år präglats av överlevnadskamp och under de senaste 400 åren utnyttjats och ibland skändats av den kulturvärld som även Sverige tillhörde/tillhör. Misstänksamheten är därför ömsesidig.

Invandraren som av humanitära orsaker de senaste årtiondena invandrat till Sverige är präglad av koder som svenska medborgare orimligen kan känna till och allra minst förstå, eftersom de oftast bygger på helt andra vardagskoder än vårt normativa samhälles fri- och rättigheter och demokratiska beslutsprocessor. I bagaget har invandraren dessutom en mycket stark lojalitet mot familj, klan och stammens traditioner, vilket nästan uteslutande bygger på patriarkal könsmakt. Häri tror jag det största problemet ligger. Denna lojalitet utgör inte längre del av vår samhällskod (som det en gång gjorde) och av svensken förväntas istället individuell ståndpunkt i (nästan) alla frågor.

Det vi kan och är skydliga att göra är därför att så tidigt som möjligt försöka nedgradera invandrares invanda stam- och klantänkande, om det strider mot vårt samhälles demokratiska ideal. För många invandrargrupper kan detta dock uppfattas som konfrontationspolitik. Invandrarens identifiering med sociopolitisk organisation av ett antal familjer/klaner med gemensam härstamning och kultur, utgör oftast själva fundamentet för klanmedlemmens existens och vars kodifiering inte får ifrågasättas.

Att integrera stam- och klanidentiteten med den svenska folkhemsfilosofin,  där stam- och klantänket nedgraderats för att istället identifiera alla medborgares demokratiska ansvar inför majoritetens beslut, är därför en stor utmaning, men också förutsättning för att kunna integrera människor som anländer från icke-demokratiska samhällen  och neutralisera pre-diskursiv rivalitet och invandrarhat. Invandrare som anländer från teokratiska samhällen där stat och religion är sammanvävda, måste dessutom skolas i demokratisk tolerans och kärleksbudskapet om att alla människor har samma lagliga status och att vårt svenska samhälle bygger på civilt rättsväsende utan tillstymmelse till koppling med någon som helst religion. Religionstillhörighet är det privatas domän och ska inte ha någon plats i vare sig politisk beslutsprocess eller rättsväsendets utövande.

Tills för ungefär 60 år sedan var Sverige ett tämligen homogent samhälle och efterkrigstidens invandring av från början italienare, ungrare, jugoslaver, greker, turkar, finnländare och polacker sågs som ett välkommet tillskott till det arbetskraftshungrande Sverige. Några egentliga kulturella motsättningar kom knappast upp till ytan, beroende på att invandrarna härstammade från kulturer med mer eller mindre gemensamt kristet europeiskt kulturarv eller delade våra vardagskoder, vilket för övrigt även gäller för de invandrare som de senaste decennierna anlänt från stora delar av världen. Annat är det med invandringen från Västasien som har en helt annnan genealogisk bakgrund.

Islam har ständigt legat i strykklass av det kristna västerlandet och saknar dessutom till stora delar européernas insikter kring renässansen, upplysningen, industrialismen och demokratins landvinningar. Stam- och klanidentiteten är också så stark från muslimska områden att den till och med påverkat de andra etniska grupper som levt jämsides. Jag tänker då på den judiska befolkningen som delat vardagskoder med den muslimska arabvärlden. Trots att båda tillhör samma monoteistiska religion och Koranen favoriserar Israels barn, har judar tvingats till underkastelse i de nordafrikanska och västasiatiska muslimska länderna. Och muslimska stam- och klankoder är också så starka att de präglat de judar som kom att utvandra till Israel efter 1948.

Fortfarande två generationer senare är stam- och klankoderna så dominerande hos dessa grupper att det skapar motsättningar inom det annars demokratiska Israel. Följaktligen är det inte förvånande att det finns stora motsättningar inom  folkgrupper som kommer från odemokratiska och teokratiska samhällen där stam- och klantillhörighet under hundratals år bestämt över människors liv och död.

Sammanslutning under en religion – Islam – har inte hindrat stam- och klanfejder och brutal slakt av trosfränder, som vi dagligen ser bevis på i exempelvis Syrien, Irak, Pakistan och Afganistan. Flertalet muslimska invandrare flyr från Västasien på grund av ålderdomliga fejder och rivalitet mellan etniska grupper. Många vill säkert anamma den fredliga svenska folkhemsfilosofin, men det krävs tid, tålamod, förståelse och klara gränser från svenskar och svenska samhällets sida för att underlätta invandrares integrering och få dem att uppleva sig välkomna i det svenska samhällsbygget. Från invandrarens sida krävs vilja att integreras, tolerans, respekt och värnande av fri- och rättigheter och demokratiska beslutsprocesser.

Följs dessa riktlinjer har populistiska missnöjes- och rasistiska partier ingen framtid i Sverige och vi kan alla känna gemenskap och delaktighet i byggandet av ett rättvisare Sverige.