Israel, ett steg närmare gudomens diktatur?

Israel, ett steg närmare gudomens diktatur?

 
Israeliska regeringens beslut i söndags att godkänna propositionen om en “judisk nationalstat” är ett fundamentalt angrepp på Israels demokratiska statsskick och innebär istället orientering mot religiös fundamentalism.
 
Beslutet har skapat djup splittring inom den israeliska regeringen.Uppbackad av finansminister Yair Lapid uppges justitieminister Zippi Livni ha anklagat premiärminister Netanyahu för att “Du förstör landet”.
 
Beslutet under söndagens kabinettmöte att stödja propositionen kan om det även godkänns av det israeliska parlamentet Knessets omröstning nu på onsdag (då det kommer förläggas mer eller mindre urvattnat och vagt och därmed kanske ännu farligare), innebära ett allvarligt slag mot Israels högsta domstol och riksåklagarens demokratiska ämbetsutövning.
 
Meretz partiledare Zehava Gal-On utmålar propositionen som “ett brott mot demokratin” och anklagar premiärminister Netanyahu för att vilja skapa en extrem nationalistisk judisk stat där rasism backas upp av lagen.
 
“Genom deklarationen att arabiska inte är officiellt språk, att “nya lagar” måste vara i enlighet med “judisk lag” och att staten ska främja judiska bosättningar och inte bygga för andra nationaliteter som bor här, underordnas Israels demokratiska styrelseskick och lagväsen judisk nationalism“, hävdar Gal-On.
 
Kabinettbeslutet är ljusår från den framtidstro som under premiärminister Rabins vision om fred präglade Israel 1992, då fredseuforin inte kände några gränser och Högsta domstolens domare Aharon Barak talade om en “Konstitutionell revolution …  vars första lag föreskriver att ingen människas liv, kropp eller värdighet skall kunna kränkas … En persons egendom skall inte kränkas. Varje person har rätt att skydda sitt liv, kropp och värdighet. Varje person har frihet från fängelse, frihetsberövande eller utlämning.
 
Tre år senare sköt en religiös vettvilling uppbackad av en del av det religiösa etablissemanget bokstavligen freden i sank då en ultra-ortodox jude mördade premiärminister Yitzhak Rabin. Netanyahus roll i händelseutvecklingen som ledde fram till mordet var inte odelat rumsren, då han bland annat under ett möte på Zion torget i Jerusalem 1994 anklagade Rabin “Israels regering tillåter honom [Arafat] att genomföra den första fasen av sin plan. Det Arafat verkligen vill ha är inte en arabisk stat bredvid Israel, utan en arabisk stat i stället för Israel”.
 
Under de närmare 20 år som gått har religiös och politisk extremism från både israelisk och palestinsk sida vunnit allt större gehör bland respektive befolkningar. Framtidstro har bedövats med gudstro. En utveckling som västvärlden till viss del är skuld till. Demokratiskt skolade européer har aningslöst slutit upp i demonstrationståg mot Israel i tron att de enbart stödjer det palestinska folket. Tragiskt ovetande om de bakomliggande orsakerna, ger de då också stöd åt pseudo-fascistiska härskaridéer om Islams överhöghet. Om västvärlden hade visat mer råg i ryggen och hävdat folkrätten i stället för gudsrätten hade konflikten kunnat lösas. Istället visar demokratier svaghet genom att inte vilja eller kunna bemöta argument som föds i politiskt polariserade samhällen, där trosuppfattning införs som pre-diskursivt i den politiska diskursen. Det vill säga det som ställs utom allt tvivel, att exempelvis judar är Guds utvalda folk och av de fått landet av Gud, eller att Islam är den enda rätta läran och att judarna ska fördrivas från Palestina eller dödas. 
 
Dylika uppfattningar är absolut livsfarliga, då dialogen inte förmår bryta igenom fanatiska gudsdoktriners murverk och därmed försätts alla människor utanför såväl som innanför murarna i polärt förhållande. Väst borde konfrontera prästerskapen med humanismens universella idéer men framför allt skaffa sig djupgående kunskap om de olika prästerskapens begrepps- och idévärld. Sekulariserade demokratier i väst borde bjuda in tongivande präster från båda sidor att formulera sina lösningar på konflikten. Om inte annat hade västliga demokratier fått förståelse för var “skon klämmer”.
 
Kabinettbeslutet ska ses mot denna bakgrund och liknar till stor del den ökande nationalismen i Europa. Sverigedemokraternas dubblering av antalet röster under senaste valet är ett tydligt tecken på detta. Israel är inget undantag. Då israelerna uppfattar omvärlden som alltmer fientlig reagerar de likt alla andra och sluter leden bakom nationalistiska strömningar, som framför allt baseras på vetskapen om att vara jude och judens (historiska) förhållande till icke-judar. Skillnaden jämfört med Sverige är dock att det finns ett religiöst incitament, som delas av det religiösa etablissemanget och talar om att Messias ska komma först då alla länder vänder sig mot Israel, vilket ger eld till den religiösa glöden att i arrogansens tecken strunta i omvärlden, och kanske även ge orsak till uppmuntran. Låter knäppt? Ja, men så är också gudomens diktatur inte förenlig med demokratiskt synsätt och skiljandet av stat från religion.
 
Inom Islam är det konstitutionellt oförenligt att just skilja stat från religion. Sharia är den religiösa lag som i varierande tolkningar styr muslimska länder och dess befolkningar. Upphovet och motsvarigheten till islams variant är judendomens Halacha. Just denna lag och “den judiska själen” vill alltså den israeliska regeringen ska vara mer vägledande än demokratiska fri- och rättigheter och demokratiska beslutsprocesser.
Dela med andraShare on FacebookShare on Google+Share on LinkedInTweet about this on TwitterEmail this to someonePin on PinterestPrint this page