Behandla fienden som fiende och med sitt rätta namn

Bernard-Henri Lévy´s krönika i Sydsvenskan 2015-11-20 var befriande insiktsfull, men han når ändå inte riktigt fram med att “Se fienden … [i] den arabisk-muslimska delen av världen… Angelägenheten i denna strid får inte ta uppmärksamheten från kampen för den andra islam, upplysningens islam”.

BHL nämner därefter afghanske ledaren Massoud (1953-2001), den bosniske presidenten Izetbegovic (1925-2003), Bangladeshs Mujibur Rahman (1920-1975), kurdiska nationalister och sultanen av Marocko (1909-1961) som representanter för upplysningens islam.

Att jämföra dessa politiker och krigsherrar med upplysningens personligheter är att förringa filosofiska giganter som: Hegel. Hume, Kant, Kierkegaard, Montesquieu, Nietzsche, Oken, Rousseau, Schopenhauer och Voltaire.

BHL undviker att belysa islamismen stöd i koranverser och väljer efterkrigstiden som avstamp för islams orientering i nutid. Men utan historisk förankring i wahhabismen puritanska tolkning av koranens gudomliga diktatur och kolonialmakternas övergrepp mot västasiens och nordafrikas muslimska befolkningar, blir islamismens attraktionskraft för nutida muslimer svårförståelig.

BHL har rätt i att islam “i högre grad än andra tankesystem, [inte] är besläktad med det värsta”. Islam är enligt koranen 12:111 “inte en påhittad Hadith; denna bekräftar alla tidigare skrifter, tillhandahåller detaljerna för allting, och är en ledstjärna och nåd för de som tror [på monoteismen]”. Den tredje monoteistiska religionen tillför alltså intet utan skillnaden ligger i detaljerna. Men islam är de facto besläktad med det värsta och finner rättfärdigande av mord på oliktänkande i den monoteistiska urkunden: “Så säger HERREN….dräpen vem I finnen, vore det också broder eller vän eller frände” (2 mosebok 32:27). I koranens omskrivning blev det: “Och döda dem då var ni än möter dem och fördriv dem från de platser varifrån de har fördrivit er; ja, förtryck är ett värre ont än döden” (2:191).

Medan judendom och kristendom sedan upplysningen i huvudsak distanserat sig från dylik barbarism har kanoniserad islam inte genomgått denna reformprocess. Därför kan islamister känna sig på säker islamsk grund då de dödar otrogna. Däremot ignorerar islamister koranens (kärleks?)budskap till Israels barn: “Abrahams och Israels ättlingar; [alla hörde] till dem som Vi har väglett och utvalt” (19:58). “Vi har gett Israels barn skriften, visdom och profetskap, och försåg dem med goda gåvor; vi gav dem fler välsignelser än något annat folk” (45:16). Koranen ger även Israel rätt att bo i landet: “Och därefter sa vi till Israels Barn, ”Gå och bo i detta land.” (17:104). Koranen betonar också Israels utvaldhet “O Israels Barn, minns Min ynnest som jag har givit er och att jag föredragit er över världarna [alla andra] (2:47).

Varför följer inte tongivande muslimer dessa dekret? Jag har ställt frågan till både sunni och shia muslimer men inte fått genomtänkta svar. Istället oftast svar som tyder på okunnighet om bibelns urkunder, som ju enligt ovan utgör grund för islam.

Bibeln är enligt min mening en erfarenhetsbaserad kodbok för mänsklig existens, med specifika kriterier för inkludering – monoteism – det vill säga tron på en allsmäktig Gud (Yahweh/Allah) och som i sin grundkonstruktion alltså är intolerant.

Religionsfrihet innebär inte att vi förutsättningslöst måste acceptera gudomens diktatur. Oavsett om den kallas judendom, kristendom eller islam. Det är oförenligt med demokratiska värderingar att religiösa diktaturanhängare får härja fritt och att monoteismen i den politiska korrekthetens namn inte får kritiseras och allra minst ifrågasättas. Varför står religiösa ideologier över politiska ideologier, speciellt mot bakgrund av att det i många länder är samma sak? Att sakligt kritisera gudomens diktatur borde tvärtom uppfattas som att värna demokrati och demokratiska beslutsprocesser och har inget med vare sig antisemitism eller islamofobi att göra. Gudomliga dekret måste få ifrågasättas. De är ju trots allt skapade av människor för att kontrollera massorna och rätta till de ”misstag” evolutionen gett upphov till.

Religion är enligt min mening uttryck för människans begärskonstitution; makt och sexuell kontroll. Religiöst beslöjat tänkande kommer förmodligen att som ett resultat av polarisering inom det pågående monoteistiska inbördeskriget att öka, men det hindrar dock inte att någon gång i framtiden, människor verkligen kommer förstå praktiserande religioners absurda kontrollmekanism och istället söka den verkliga insikten, som dock är mycket svårförståbar och därför i förenklad form presenteras för massorna av en elit som förstått att utnyttja Homo sapiens neurologiskt konstituerade hjärnspökenpotential.