Monoteismens skuld i Syriens massakrer

Massakrerna i Syrien och Irak avlöser varandra. Hur kan det fortgå och vad ligger bakom? Överraskande nog kan svaret finnas i Bibelns urkunder, som Islam adapterat.

Islamisering och tro på fundamentalistisk Islam kan betecknas som ren självbevarelsedrift för troende muslimer. I brist på alternativ tolkning av Islams urkunder, tvingas muslimer då de måste välja på rätt eller fel – enligt kanoniserad Islam – följa Koranens dekret.

Men gemene man får inte och kan inte tolka Koranen. Det är istället det muslimska prästerskapets uppgift, vars tolkningar beror på vilka muslimska preferenser imamen ifråga är anhängare av. Sunni muslimer tolkar Koranen olika än Shi´iter. Därför upplever världen idag muslimska bröders skoningslösa massakrer på trosfränder i Syrien och Irak. Allt baserat på uråldrig fejd om vem som hörde vad profeten Muhammed säga under sin levnad.

Som en av monoteismens tre grenar har Islam aldrig reformerat urkunden i 2Mos:32:27 

“Och han sade till dem: ”Så säger HERREN, Israels Gud: Var och en binder sitt svärd vid sin länd. Gå så igenom lägret, fram och tillbaka, från den ena porten till den andra, Och dräp vem ni finner, vore det också broder eller vän eller frände”.

Denna uppmaning till mord på oliktänkande är avgörande för fundamentaliskt troende muslimer, men även så för bokstavstrogna kristna och judar. Därför mördades Israels premiärminister Yitzhak Rabin 1995 av en djupt troende ultra-ordox jude. Därför mördas dagligen sunniter och shi´íter i Syrien och Irak.

Medan Judendom och Kristendom har nåtts av insikten om de gudomliga dekretens icke-relevans i ett humant världssamfund, har så inte varit fallet med Islam. Koranens, Hadithernas och Sirans uttolkningar är desamma som då urkunderna kanoniserades, nästan tre sekler efter Muhammeds död, och beror på vem som gör tolkningen och kräver tolkningsföreträde.

Fanatiska muslimer har dogmatiskt följt skrifterna och prästerskapens tolkningar. Det har inte tillåtits offentlig kritik eller reformering, typ katolsk och senare protestantisk reformation av syrisk-ortodoxa  (etablerad under första århundradet) och grekisk-ortodoxa (etablerad under tredje århundradet) urkunder. Motsvarande reformrörelser inom Judendomen är konservativ respektive reformistisk trosbekännelse (båda etablerade under 1800-talet).

Dagens muslim har inget alternativ till Koranens budskap:

“Det är han [Allah] som har sänt sin budbärare [profeten Muhammed] med vägledning och sanningens religion att manifestera det över alla andra religioner, även om de som associerar Allah med andra ogillar det [9:33]. O, du som ägt tron, ta inte judar eller kristna som allierade. De är [sannerligen] varandras allierade. Och den som bland er är allierade med dem – han är då verkligen [en] av dem. Sannerligen, Allah vägleder inte de folk som gör fel [5:51]”.

Men Koranen har som kontrast även andra lydelser

“Och visst var det Vi som gav Boken och visheten och profetiorna till Israels barn, och Vi gav dem alla de goda sakerna, och Vi gjorde dem till de främsta bland nationer [45:16]”.

Varken Hezbollahs spirituelle ledare eller mullorna i Iran bryr sig om denna text eller andra i Koranen som uppmanar till fredlig samexistens.

Det blodiga inommuslimska inbördeskriget baseras på oenighet om tronföljden efter Muhammed och hans påstådda predikningar och senare tolkningar av dess innebörder. Islams lärda tvingades sätta upp vissa kriterier (”isnad” och ”mat´en”) för att bedöma påstådda citats autenticitet. Oenighet om hur Sunna (Muhammeds levnadsregler) och Hadither (Muhammedcitat) ska tolkas har sedan skrifternas kanonisering skapat stora motsättningar mellan Sunni och Shi´iter.

Hoppet står till muslimska ungdomar och framför allt kvinnor. Det är genom dessa människor reformering av Islam kan ske. Hoppet står även till reformivrande imamer, som bara de får leva och få ekonomiska medel kan göra skillnad, inte bara för muslimers fredliga samexistens sinsemellan utan även mellan islam, kristendom, judendom och världens övriga religioner.